TOKYO MOTOR FIST – supergruppens Steve Brown: “Vi ställer alltid upp för varandra, men jag skulle ljuga om jag sade att vi inte har problem i mitt gamla band Trixter”

Annons

Alice Cooper, Danger Danger, Rainbow och Trixter är bara några namn som kan associeras till albumaktuella Tokyo Motor Fist. Vi talar ännu en supergrupp i en hårdrocksvärld där det tycks gå inflation i sådana, således. Men den som vill får väl skylla på skivbolaget Frontiers, som gjort det till stor konst de senaste två decennierna att uppmuntra till bildandet av den här typen konstellationer. Samtidigt glädjer sig uppenbarligen många fans åt kvartettens sprillans nya album Lions. Tonvis av positiv respons har nämligen redan kommit in enligt låtskrivande gitarristen Steve Brown.

Corona påverkade inte processen

– Ja, fans, vänner och alla andra har blivit helt knockade av den här plattan. Jag har sagt det tidigare, men jag tycker det här är det bästa jag gjort under min trettioåriga karriär. Och de andra i bandet säger samma sak.

Steve berättar att inspelningen “lyckligtvis” avslutades redan i mitten av januari. Med andra ord kunde vännen och tillika Danger Dangers gitarrist Bruno Ravel börja mixa det färdiga resultatet strax därefter utan att coronapandemin hann påverka processen.

Def Leppard, Kiss, Van Halen med mera i mashup

Så här i efterhand låter Steve närmast förundrad över att han åstadkommit “det bästa” så här sent i karriären, men samtidigt är det förstås svårt att misslyckas om influenserna är en slags mash up av diverse alster inom melodisk hårdrock, varav många kas associeras till bandets egna medlemmar. Stänk från såväl ovannämnda band som Def Leppard, Kiss och Van Halen kan märkas i mixen på Lions.

– Min gode vän *Dennis DeYoung sade till mig en gång; “Du gör fantastiska album, men samtidigt är de inte bättre än något annat”. Fast när jag gjorde Lions kände jag att allting kom tillbaka till mig. Och grejen är att det kändes inte framtvingat alls. Men jag har alltid varit välsignad på det sättet. Det kommer naturligt. Sången, melodierna och gitarriffen.

Femtio procent bättre

– Du har ju både skrivit och producerat den här skivan precis som var fallet med debuten. Var det givet att du skulle göra alltihop även den här gången eller diskuterade ni om ni skulle plocka in någon utifrån?

– Well, det här har alltid varit mitt sätt att göra affärer på. Till och med på den första Trixterskivan var jag involverad i det kreativa även om jag inte producerade då. Men anledningen till att Lions är snäppet bättre är att Bruno kom in och mixade på slutet. Han tog allting till en helt annan nivå. Som helhet är Lions femtio procent bättre rent ljusmässigt än första skivan. Det betyder inte att den första är dålig. Den var väldigt bra, men den här är fantastisk.

Vänskap trettio år tillbaka i tiden

Steve berättar vidare att han redan från första stund trodde på Tokyo Motor Fist som ett band med förutsättningar att bli något mer än bara ännu ett kortlivat projekt. Inte minst för att alla inblandade kände varandra väl sedan tidigare. Kvartettens vänskap går hela trettio år tillbaka i tiden. Vilket i sin tur inte är så konstigt. Alla växte upp antingen i New York eller New Jersey.

– Saken är den att jag lägger inte hjärta och själ i något om jag inte känner att jag kan satsa tusen procent på. Men tillsammans med *Chuck, *Steve och *Ted funkar allt så bra. Vi har den där broderskapskvalitén i vår relation som gör att vi vi alltid ställer upp för varandra. Det är stor skillnad jämfört med alla L.A.-band, som har mer av en “dog eat dog”-mentalitet. De gör ingenting för att hjälpa andra band.

Fantastisk respons på Monsters of Rock

Samtidigt uttrycker Steve sin tacksamhet över att italienska Frontiers gett Tokyo Motor Fist möjligheten att bygga upp något bra. Och då pratar han inte enbart om en stark sångkatalog på skiva. Det innefattar också att utveckla livebiten.

– För till skillnad mot många andra band som Frontiers ger ut skivor med är vi verkligen ett riktigt band. I januari gjorde vi till exempel två shower på Monsters of Rock, som vi fick fantastisk respons på. Det är något vi tänker bygga vidare på med en turné nästa år. Dessvärre sattes allting på vänt när Coronaepidemin drog igång, men vi kommer tillbaka då.

Åttiotalsrocken, den ultimata feelgoodmusiken

– Rent allmänt kan jag känna att timingen varit rätt för er typ av melodisk hårdrock ett antal år nu. Att det pågår ett uppsving just nu?

– Jag håller med. Jag tycker melodiska rockband kommit tillbaka. Inte minst kommer nya band fram som ser ut precis som på åttiotalet. Jag växte själv upp på sjuttio- och åttiotalet, och det var den bästa tiden i mitt liv. Men även yngre kids har börjat upptäcka den här musiken. Jag har en tjugoårig dotter, och hon känner samma sak som jag. Men så är åttiotalsrocken också den ultimata feelgood-musiken. Den lyser alltid upp en dyster dag.

Slutet på det roliga och comebacken

För egen del började Steve lysa upp de dystra dagarna redan 1983. Det var då det första fröet till hårbandet Trixter såddes hemma i Paramus, New Jersey. Sex år senare fick kombon kontrakt med MCA, och ytterligare ett år senare såg den självbetitlade debuten dagens ljus. Så småningom skulle verket ifråga sälja guld på hemmaplan, men när uppföljaren Hear! Släpptes 1992 hade genren redan sett en tydlig avmattning. Populariteten dalade drastiskt. Istället hade grungen börjat ta över. Festen var slut, och 1995 var det roliga definitivt över. Därefter skulle det dröja hela dussinet år innan återföreningen var ett faktum. Comebacken på livescenen skedde sedan i sin tur på mastodontfestivalen Rocklahoma i Oklahoma 2008.

– Yeah, det där var första showen för oss på femton år, men det kändes som det var dags…När vi upplöstes fanns det ingen poäng med att fortsätta längre. Vi gjorde några försök att fortsätta, men alla visste att vi var en del av åttiotalets rockscen, så det var ingen mening med att hålla igång ett band på väg neråt.

– Men det var som sagt inte slutet, trots allt?

– Nej, sedan fick vi en nystart långt senare. Jag frågade de andra om de ville dra igång igen. Sedan gjorde vi *två fantastiska album, och de är lika bra om inte bättre än vad vi hade gjort tidigare. Jag älskade att arbeta med bandet och producera. Det var väldigt tillfredsställande.

Interna problem

– Men nu var det ett tag sedan Trixter släppte ny musik. Så vad är tillståndet för bandet idag?

– Trixter gör inte direkt något nu. Pete (Loran, Trixters sångare) och jag har turnerat med Mr. Big på senare år, och det var något som var bra ekonomiskt för oss. Men jag skulle ljuga om jag sade att vi inte har interna problem. Visst pengarna är bra, men på det här stadiet i mitt liv vill jag inte göra något om det inte är roligt. Så nu vill jag bara fira releasen av Tokyo Motor Fists nya skiva, och avtäcka den för världen.

Alla rockstjärnedrömmar slog in

– Men jag kan ändå tycka det är lite synd att Trixter hade oflytet att komma fram lite för sent. Skivbolagen hade redan bestämt sig för att grunge skulle bli nästa stora grej?

– Absolut, men så var det för många andra band också. Men jag är bara glad över att vi lyckades komma fram ändå. Vi sålde tre miljoner skivor, och alla mina drömmar jag hade om att bli rockstjärna slog in. Och jag är lycklig. Jag är fortfarande här. Jag spelar fortfarande, har en härlig familj och ett fint hus.

Bubblan brister alltid

– Dessutom äv det ju så att hade det inte varit grungen som gjort slut på hår-eran så hade det varit något annat?

– Ja, sådant händer alltid när något blir stort och uppblåst. Bubblan brister. Samma sak hände med diskon, grungen och pojkbanden. Så varje band som har minsta framgång måste uppskatta vad de uppnår. Betydligt mindre än en procent åstadkommer något, så är du den tusendel som lyckas med något för du vara nöjd.

Fortsätt vara produktiv och följ reglerna

– Hur ser du på framtiden?

– Självklart hoppas jag kunna fortsätta vara en positiv kille, och jag tror att om ett par år när allt det här är över, att vi ska ska befinna oss på en bättre plats. Framtiden är okänd idag, men jag tänker fortsätta göra det här. Jag har redan börjat skriva till nästa album. Så mitt råd till alla är; fortsätt vara produktiva och följ reglerna om distansering. Då kan vi återgå till det normala fortare.

– Men som läget är nu får du om inte annat vara hemma mer?

– Ja, för mig som varit turnerande musiker i trettio år har det varit trevligt att vara hemma. Mina döttrar får mer “specialtid” med mig nu. Så hur illa det än är försöker jag göra något bra av det.

Skriven 2020-07-23

*Dennis DeYoung, soloartist och tillika legendarisk ex-sångare i Styx.

*Chuck Burghi: Tokyo Motor Fists trummis och dessutom fast skinnplågare för Billy Joel. Bland övriga samarbetspartners märks bland annat Bon Jovi, Hall & Oates och Meat Loaf

*Greg Smith: Tokyo Motor Fists meriterade basist, som även spelat med idel kända namn, typ Alice Cooper, Rainbow och Alan Parsons

*Ted Poley: Tokyo Motor Fists sångare och tillika frontman i långlivade hair metalbandet Danger Danger

*Trixters album som åsyftas bär titeln New Audio Machine respektive Human Era, och släpptes 2012 respektive 2015.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners