THE DEAD DON’T DIE

Regi: Jim Jarmusch
I rollerna: Bill Murray, Adam Driver, Chloe Sevigny, Tom Waits, Steve Buscemi

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-08-30

Zombies har alltid varit ett kapitel för sig inom skräckfilmen. Det fanns en tid – och nu talar vi om 40- och 50-tal – när Hollywood tog zombies på allvar och refererade dem dit de hörde hemma, alltså där voodoo var en realitet.

En blandning av svart magi och religion som hade sitt ursprung på Haiti och letade sig även över på Cuba gick ut på att återuppväcka döda. Har ni möjlighet, så se I Walk With A Zombie! (1943) signerad Jaques Tourneur, en av de stilistiskt vackraste zombierullar jag sett, naturligtvis i svartvitt.

Så kom George Romero med Night Of The Living Dead (1968) och vände blad i zombiernas ABC-bok där vi fick lära oss att zombies är kannibaler som livnär sig på omgivningen. Zombiefilmerna stod som spö i backen, och många menar med rätta att russinet i kakan blev den populära tv serien The Walking Dead som går mot sin tionde säsong.

Självfallet är detta tema rena julafton för en kreativ regissör som Jim Jarmusch som både har den svarthumoristiska gnistan och kärleken till gammal hederlig B-skräckis från efterkrigstiden, men ändå är proffsigt medveten pm att många tar zombieslasher på blodigt (observera vitsen) allvar.

Nu hade det hela kanske ändå inte blivit en sådan femetta om han inte hade haft den elit av obetalbara karaktärer som stjäl scener från varandra i parti och minut. Bill Murray är lågmält underfundigt rolig som den äldre polisen medan Adam Driver är hans yngre “sidekick”, som ger veteranen fullt understöd i den skruvade dialogen.

Att handlingen tilldrar sig i en liten dåsig liten stad på den amerikanska landsbygden får ses som en hyllning till de gamla B-skräckisarna från efterkrigstiden där det alltid dök upp jättespindlar,växande eller krympande människor plus diverse icke nämnda, men heller inte glömda monster.

Eftervärlden har ju noterat att Romeros zombierullar var mycket samhällskritiska, och så är fallet med råge vad gäller Jarmusch också. Zombies vill gärna återuppliva saker de gillade i levande livet varför de även i nästa tillvaro är fascinerade av sina iPhones.

Man måste vara blind och döv för att inte den piken skall gå hem. Vi älskar kaffe och Iggy Pop hittar rätt ton i storyn som kaffeälskande zombie. Tilda Swinton tar ut svängarna som zombiedödande begravningsentreprenör bokstavligt talat från en annan värld.

Jag har inte sett en så lyckad skräckparodi sedan En amerikansk varulv i London, och vi måste gå ända till Abbott and Costello Meet Frankenstein för att hitta något som kan överträffa det Jarmusch fått till här.

Skriven 2019-08-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners