Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Sang-ho Yeon
Skådespelare: Dong-Won Gang, Jung-hyun Lee, John D. Michaels, Daniel Joey Albright, Re Lee
Originaltitel: Train to Busan 2
Premiär: 2020-08-05
Betyg: 4
Train to Busan, i regi av Sang-ho Yeon, var en extremt hajpad sydkoreansk zombiefilm som hade svensk premiär 2017. Till skillnad från väldigt många vänner och kollegor, blev jag inte så där jätteimponerad, jag blev snarare lite besviken. Men det kan bero på att jag såg den hemma på Blu-ray, och inte på bio. Jag tyckte att filmen var helt okej; snygg och till större delen underhållande, men det kändes som att jag sett allt förut, handlingen var det gamla vanliga. Dessutom var filmen alldeles för lång.
Nu har en uppföljare biopremiär: Train to Busan 2. Sang-ho Yeon har åter regisserat – och den här gången tycker jag att resultatet blev bättre. Den här gången såg jag dessutom filmen på bio – det var första gången sedan mars i år som jag klev in i en biosalong. Jag antar att man ska tycka att denna uppföljare är sämre, men det struntar jag i.
Även den här gången känns det som en film jag sett tidigare. Rättare sagt: Peninsula känns som flera filmer: det här är The Road Warrior och Flykten från New York. Fast med zombies. Här finns även inslag som påminner om Mad Max bortom Thunderdome. Men i det här fallet är det inte ett klagomål, jag har absolut inget emot att se THE ROAD WARRIOR med zombies! Däremot känns det märkligt att se om ett väldigt farligt virus i dessa en god zinfandel på kvällskvisten-tider.*
Peninsula utspelar sig fyra år efter händelserna i den första filmen. Vad som hände i den första filmen var att ett zombievirus spreds i Sydkorea och apokalypsen var ett faktum. Nu ligger den koreanska halvön öde, städerna är ruiner. I Hongkong är det betydligt bättre ställt. Där bor den bittre, före detta soldaten Jung-Seok (Dong-Won Gang), som misslyckades med att rädda sin syster och hennes son under flykten från Korea.
Jung-Seok har hamnat i dåligt sällskap, och ett gäng kinesiska gangstrar tvingar honom att delta i ett uppdrag till den koreanska ruinstaden. Där, någonstans, ska det finnas en lastbil fylld med åtskilliga miljoner amerikanska dollar. Jung-Seok har inte mycket att säga emot, så tillsammans med en handfull tungt beväpnade killar och tjejer tar han sig över vattnet till den forna hemstaden.
Självklart går inget som planerat. Att det skulle finnas hundratusentals, troligen miljoner zombies därborta hade man räknat med. Vad man inte räknat med är att överlevande människor bildat ett bisarrt samhälle på halvön. Bindgalna banditer som lever jävel och som arrangerar gladiatorspel i vilka tillfångatagna, obeväpnade människor tvingas slåss med zombies i en arena.
Men det bor inte bara illasinnade tosingar bland ruinerna. Jung-Seok träffar på en ung kvinna, som lever tillsammans med sin gamle far och sina två döttrar. De här små flickorna vet minsann hur man överlever i en postapokalyptisk värld, och den äldre av dem är en rackare på att köra bil. Tillsammans med denna familj ska Jung-Seok försöka hitta lastbilen och återvända till säkerheten i Hongkong.
Peninsula inleds lite tveksamt. Man har nämligen anlitat några västerländska, engelskspråkiga skådespelare till ett par scener, och dessa skådisar är vansinnigt usla; de är häpnadsväckande dåliga. Detta är något vi känner igen från många asiatiska filmer – när de behöver västerlänningar lyckas de ofta leta upp de sämsta tänkbara. Jag antar att regissör och filmteam inte hör hur illa de fäller replikerna. Nå – dessa usla skådisar försvinner ur filmen efter några minuter för att inte återkomma.
Så snart handlingen kommer igång, trampar Sang-ho Yeon plattan i mattan.
Peninsula är inte en intensiv film. Det här är en jävligt intensiv film! Det här är så intensivt att filmduken riskerar att självantända.
Det är mörkt, stenhård, våldsamt och blodigt. Jag vill inte kalla Peninsula en skräckfilm, det här är en actionfilm. Eller skräckaction. Zombieaction. Men filmen lyckas även vara charmig och rolig mellan varven, främst tack vare de två små tjejerna, som är ena hejare på att lura zombies.
Den avslutande, långa Mad Max-biljakten genom staden är något i hästväg. Den är uppfinningsrik och extremt skickligt filmad. Jag satt nästan och låtsaskörde bil i min biofåtölj.
Tyvärr är slutscenerna inget vidare. De är väldigt asiatiska; de är parodiskt utdragna, sentimentala, tårarna sprutar, det är slowmotion och motljus, och det känns en aning naivt. Det hade säkert gått att klippa bort tio minuter här.
… Men det kan jag ta. Peninsula visade sig vara betydligt bättre än jag trodde den skulle vara. Det här är förbannat underhållande zombieröj av bästa märke – det här är toppraffel så det stänker om det!
Plus i kanten för att en av bovarna heter kapten Seo.
*Jag är trött på alla texter som innehåller “i dessa coronatider”, så jag bytte helt enkelt ut ordet.
Skriven 2020-08-05
