THE SOUNDS, Stora Scenen, Stortorget den 12 augusti (Malmöfestivalen 2019)

Vid det här laget har nästan sex år förflutit sedan The Sounds släppte sitt senaste album Weekend. Vilket förstås är lång tid i en digitalt föränderlig värld. Men alla de som redan avskrivit bandet permanent bör göra avbön nu. För om något utgjorde måndagens show en god bekräftelse på att helsingborgarnas musikaliska dödsruna inte kan skrivas än på ett tag.

Väl likartad musikalisk (live)palett

Själv ser jag därför också fram emot nytt material. Inte minst för att ovannämnda verk förmodligen är deras mest varierade hittills. Fast av denna kväll att döma har denna hyfsat tydliga vilja till att bredda paletten inte tagits vidare ut i liveformatet. För det här var i stort sett nittio minuter punkig synthbestänkt powerpop i samma höga tempo med samma typ av arrangemang rakt igenom.

Ur ett helhetsperspektiv tedde sig det här helt enkelt väl likartat. De enda nummer som stod ut i detta avseende var stötigt dansanta Shake Shake Shake och enda balladen, en fin nedtonad version av Something To Die For. Samt Rock’n’Roll, sången som lustigt nog lät minst rock’n’roll av alla upptempoalster denna kväll.

En lika energisk som klatchig popfest

Men missförstå mig inte nu; det hela var absolut roligt att genomleva. The Sounds bjuder alltid på en lika energisk som klatchig popfest, och sådant som inledande Painted by Numbers, Seven Days a Week, avslutande Hope You’re Happy Now och givna paradnumret Living in America är tämligen oemotståndliga dängor ur gruppens sångbok.

Samtidigt inbillar jag mig att bandet som helhet med ålderns och rutinens rätt både blivit tajtare och måhända även en aning tyngre i liveformatet. Något som fullt logiskt har inneburit ett värdefullt lyft inför framtida musikaliska eskapader.

Maja Ivarsson övertygande i sin roll

På samma gång fortsätter Maja Ivarsson både utstråla och personifiera rock `n roll för hela slanten. Det faktum att sångerskan både blivit mamma och närmar sig fyrtioårsdagen med stormsteg har inte påverkat hennes scenpersona alls. Snarare har hon att döma av denna spelning bara blivit ännu mer övertygande i sin roll.

Mikrofonen i träningsbyxan

Det här är en donna som aldrig gått in för att vara den söta, skira frontkvinnan, snarare trotsar hon idealen fullt ut, och man hade definitivt blivit förvånad om någon radikal förändring skett. Under gårdagens konsert spottade hon ständigt, rökte när suget kom, juckade, smekte sig själv, stoppade ner mikrofonen i träningsbyxan och svor som den värsta sjöbjörn, och det mesta verkade gå hem. Även om vissa i publiken nog trots allt tidvis såg lite undrande osäkra ut och undrade hur de skulle reagera på vissa av dessa upptåg.

Effektivt underhållande suktande efter kärlek

Men Ivarsson är som bekant inte bara frispråkigt utlevande, hon är en effektivt underhållande sångerska också, som både utstrålar och suktar efter kärlek. Hon äger kort sagt scenen mest hela tiden, vilket förstås framgick hur tydligt som helst denna sköna festivalkväll.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-08-13

Skriv ut sidan

Våra partners