RIVAL SONS, Kulturværftet, Helsingør den 31 juli 2019

Det visade sig omgående att väldigt många svenskar tagit sig över sundet för att uppleva Rival Sons i Helsingør, och det gjorde de helt rätt i. För de fick sig onekligen sig till livs en synnerligen gedigen och fin (rock)upplevelse.

Tydligt inflytande från sextio- och sjuttiotalet

Inte minst för att Rival Sons tillhör den typen av band man inte behöver vara en extrem fan av, ha alla albumen av eller kunna texterna till för att falla för deras charmerande rockalkemi med inslag av blues, funk och soul. Det kaliforniska bandet har hållit igång sedan 2009 vid det här laget, och inflytandet från sextio- och sjuttiotalets bluesrock, och då speciellt Led Zeppelin, The Animals och Free är tydligt i uppenbart positiv bemärkelse.

Jim Morrison och kärleken till Led Zeppelin

Det är för övrigt inte särskilt svårt att se likheter mellan vokalisten Jay Buchanan och Jim Morrison. Hans sjudande och udda scenshow och den tillhörande starka närvaron skapade dramatik på en scen komponerad av mycket diskret ljus och rök. Vidare gjorde gitarristen och medkompositören Scott Holiday knappast någon hemlighet av sin kärlek till just Led Zeppelin.

Talang för det medryckande

Sedan bör man komma ihåg att det här bandet närmast har en osviklig förmåga att få med sig publiken. Buchanan har talang för det medryckande, och fansen i Kulturværftet var omgående med på noterna, livestämningen var snart av det fantastiska slaget. Gnistor från sjuttiotalet och Zeppelin blandades smärtfritt med Rival Sons eget sound.

Jay Buchanans hypnotiska kroppsrörelser

Fast utöver detta var det faktum att denna utsålda konsert var riktigt varm och klistrig en av de saker som stod ut mest. Det var nämligen ordentligt svettigt i den trånga lokalen, och vid en första anblick verkade det som om publiken var tillfreds med att inte kunna röra sig. Vilket tedde sig lite märkligt. För om sanningen nu ska fram fanns det knappt utrymme för minsta dansanta svängom i Kulturværftet. Det enda man kunde göra var att dansa med armarna tätt intill kroppen i långa och ekonomiska moves, och dessa i sin tur orkestrerades givetvis av Jay Buchanans hypnotiska kroppsrörelser.

Det här var första gången jag såg Rival Sons men absolut inte den sista. För det här var verkligen en upplyftande upplevelse. Således är det en självklarhet att vara på plats även nästa gång bandet styr sin kosa mot Danmark.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2019-08-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners