WOLFMOTHER, Stora Vega, Köpenhamn den 4 maj 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sjuttiotalet är här igen. I alla fall när det gäller den oftast riffglada hårdrocken. Det senaste decenniet har idel unga band som Airbourne, The Answer, Black Stone Cherry och Rival Sons gjort vad de kunnat för att hedra detta decennium på olika sätt. Wolfmother tillhör också detta gäng, och liksom de två förstnämnda grupperna har de en förkärlek för AC/DC, men i “Vargmammans” fall lyser onekligen arvet efter Led Zeppelin tydligast.

Detta om något fick man långt ifrån oväntat bekräftelse på denna kväll. Det vore således ohederligt att hävda att trion har något nytt att förmedla, för det har de inte. Däremot är dessa australiensare duktiga på att förvalta förebildernas sound och få det att låta fräscht utan att för den sakens skull undvika retrotendenser. När frontmannen Andrew Stockdale redan i andra numret New Moon Rising gjorde sin bästa kvidande Robert Plant-imitation sattes tonen för flera av de låtar som skulle komma senare i giget. Däribland How Many Times, Gypsy Caravan, råösiga Woman och uppskruvade Dimension. Sistnämnda tedde sig för övrigt mest som en något ohelig allians mellan Zeppelin och White Stripes. Och apropå sistnämnda band, så finns det faktiskt också en smått nördig koppling till Jack White eftersom Stockdale som hastigast faktiskt har samarbetat med Patrick Keeler, i sin tur mest känd som trummis i Whites sidoprojekt The Raconteurs.

Fast AC/DC:s ande svävade förstås också över tillställningen. Sådant som California Queen och Dimension hade utan vidare kunnat lämnas över direkt till Angus och gänget efter lite bearbetning av arrangemangen åt det något mer stadigt taktfasta hållet. För att inte tala om riffigt stötiga avslutningen Joker & the Thief, som väl var det närmaste bandet kom ett paradnummer denna afton. Det bör dock påpekas att Wolfmother har ett svängigt groove som landsmännen aldrig varit i närheten av. Det finns även ett psykadeliska element i deras alster, som får dem att stå ut gentemot de legendariska landsmännen.

Det gjorde för övrigt även Vagabond. Stod ut alltså. För här hade vi plötligt en sång som lät tämligen annorlunda, men ändå inte. Vi talar i termerna folky alster med lätt hillbillytouch i klassisk hårdrockskostym på ett lite knasigt tilltalande sätt. Också blev det till och med en hyfsat soft sång mot slutet i form av Mind´s Eye. Trevligt, tycker i alla fall jag. Ofta framträder trots allt nya dimensioner hos en artist när tempot dras ner. Så också här även om chefsdesigner Stockwell och hans mannar aldrig någonsin svävade bort från anden och rötterna i sitt konstnärsskap denna afton. Det är väl sådant som kallas konsekvens, och det får man väl beundra. I alla fall när den berörda bandet, som i det här fallet fattat galoppen i det de snöat in på.

skriven 2016-05-05

print

Våra samarbetspartners