VAR GOD DRÖJ, Fredriksdalsteatern, Helsingborg den 14 juni 2019

Regi: Adde Malmberg
Medverkande: Eva Rydberg, Allan Svensson,, Robert Rydberg, Evamaria Björk, Siw Erixon, Johanna Wilson, Fredrik Dolk, Birgitta Rydberg, Kalle Rydberg

Premiär: Midsommarafton den 21 juni
Spelas: till och med den 11 augusti
Tid: 19.00. Inga matinéer spelas i år.

Går det att göra en modern och aktuell och bitsk fars om sjukdomar och sjukvård? Molière lyckades ju ypperligt på sin tid, och Den inbillade sjuke spelas fortfarande runtom i världen.

Komedin har tidigare till exempel gått på Fredriksdalsteatern i Helsingborg under titeln Kärlek och lavemang (2001) med Pernilla Wahlgren som husa och Eva Rydberg som hypokondriker, och det där var en komisk musikalversion där det höga C:et klingade rent och klart, liksom skratten. Sällan har väl sjukdomar verkat så kul. 2018 hade Den inbillade sjuke en ny svensk premiär på Maximteatern i Stockholm och det blev till en ny succé med Mikael Persbrandt och Petra Mede i huvudrollerna. Bra komedi fungerar i alla tider och på olika platser. Skratt är den bästa medicinen!

Only when I laugh (som utspelas i en sjuksal) räknas som en av de roligaste brittiska serierna någonsin – i klass med ‘Allå ‘Allå och Fawlty Towers – båda dessa humorklassiker har också gått i svensk tappning på Fredriksdal.

Och förr i tiden skulle man dricka brunn för att hålla sig frisk – något som man tog upp på Fredriksdalsteatern i humorklassikern Rabalder i Ramlösa. Som förresten finns att få tag på i DVD- boxen Rydbergs pärlor. Missa inte denna! Det är en sanslöst kul samling med Fredriksdalsklassiker, där bland annat bröderna-Marx-hyllningen Den stora premiären ingår.

Konsten att dricka brunn – från Ramlösa till Hälsoresan

Rabalder i Ramlösa
var förresten Eva Rydbergs bejublade jubileumsföreställning sommaren 2008, då hon firade 50 år som scenartist. Bonusmaterialet är Bengt Roslunds 45 minuter långa intervju med Eva Rydberg och den innehåller klipp från hela hennes ditintills långa karriär – som nu blivit ännu längre. 2018 var det dags för jubileum igen, denna gång med Fars lilla tös
och nya klassiska sketcher uppstod som måste ingå i en framtida best-of-kavalkad. De tyska systrarnas dubbeldans (framförd av Eva och Birgitta Rydberg) är bland det roligaste som gjorts på en sommarscen.

Kärlek och lavemang och Rabalder i Ramösa har det gemensamt att de båda två är musikaler och båda två utspelar sig “förr i tiden” – så allt utspelar sig alltså på ett bekvämt avstånd tidsmässigt.

Vad skrivs om modern sjukvård och friskvård? Lasse Åberg gjorde för en tid sedan komedifilmen Hälsoresan i vilken begreppet “dricka brunn” uppdateras, och i uppföljaren till den Augustprisvinnande boken Tio över ett (som utspelar sig i Kiruna) tas det upp hur socialdemokraterna effektivt nedrustat sjukvården … något som huvudpersonens socialdemokratiskt aktiva mormor försvarar (vilka fina besparingar man gör!) – tills hennes man får en hjärtinfarkt. Om det hade funnits ambulanser och ambulanshelikoptrar tillgängliga hade han kunnat klara sig och blivit fullt frisk.

Total kaos och ineffektivitet överallt

När det gäller Var god dröj så tar man effektivt tempen på ett fiktivt sjukhus någonstans i Region Skåne och där råder det full kaos och total ineffektivitet överallt. Regissören Adde Malmberg lovar att det kommer att strömma ut lustgas över publiken.

Makarna Bellman (Eva Rydberg och Allan Svensson) är på sjukhuset av okänd anledning och under tiden där bryter hon armen (på grund av de dåliga sjukhussängarna) och han får en hjärnskakning (på grund av de dåliga dörrarna). Han tror plötsligt att han är ett 25-årigt fotbollsproffs igen, inte en 85- årig pastor. Dessutom misstas han för läkare och alkoholist och prostatapatient om vartannat …

Fredrik Dolk spelar Benke, en man som blivit nedsövd för operation, men blir magpumpad istället och får veta att han är döende (allt helt felaktigt).

Dödsorsak: personalen

Kan man skriva “personal” som dödsorsak? undrar han när en inspektör (Robert Rydberg med skrivplatta) ska undersöka sjukhuset.

Mannen med skrivplattan märker hur fel allt är, men kan inte göra något åt det. Sjukhuspersonalen verkar mest av allt vara upptagna med att bevaka sina egna revir – men när någon utomstående kommer håller de plötsligt varandra om ryggen. Så att det inte blir någon anmälan mot någon någonstans …

De flesta i personalen får den sadistiske tandläkaren i Little Shop of Horrors att verka sympatisk i jämförelse.

De lyssnar aldrig, de plockar upp handskar som ska vara sterila från golvet, de ger helt fel behandlingar till helt fel patienter och de agerar hela tiden som små ångvältar. Viktigast är ju att hävda sig själv och att bevaka sitt eget territorium mot andra anställda.

Roligast i pjäsen är scenen med dialekterna – Birgitta Rydberg gör en trelleborgska som inte går av för hackor och Kalle Rydberg gör en lagom mesig kille från Täby. Som säkert önskar att bemanningsföretaget skickat honom till vilken annan arbetsplats som helst. Språkförbistring är bara förnamnet. Den typen av scener hade man gärna sett fler av.

Lustgasen kommer av sig

Den det gäller den utlovade lustgasen som skulle strömma ut över publiken under pjäsens framförande så kommer den av sig. Rejält. Publiken är inte road. Pjäsen är för realistisk. Det är precis så här det är. Väntan, väntan, väntan. Felbehandlingar, fel besked, massor av personal som alla inte har ansvar för någonting. Och patienter som ska stå med mössan i hand och vara tacksamma över magpumpningar och felaktiga mediciner och operationer som de inte borde ha gått igenom.

Man känner också igen folk som är glömska (utbrändhet går ner i åldrarna) och det är inte så kul att se någon inte komma ihåg vad hen själv heter. Det är mest av allt plågsamt.

Av ljuden att döma tycker den manliga publiken att alla prostataskämt är synnerligen plågsamma. Ännu mindre lyckat är det att driva med namnet Gerdt. Det finns alla möjliga invandrare i Sverige idag med alla möjliga olika utländska namn, så vad är det för fel med det tyska mansnamnet Gerdt? Dessutom finns det många namn idag som fungerar för både tjejer och killar.

Förtjänar ett bättre manus

Skådespelarna hade förtjänat ett mycket bättre manus. Det är sorgligt att skådespelare av en enastående kaliber som Allan Svensson, Eva Rydberg och Fredrik Dolk tillbringar större delen av pjäsen i sängen. Ingen av dem kommer till sin rätt. Det är som när Ivanhoe faller av hästen under tornerspelet och sedan inte kommer upp i sadeln igen. Sängskådespelande ger begränsat med utrymme och action. Och ingen musik och inga sång- och dansnummer lättar upp stämningen. Små roller, som den unga tjejen som hela tiden springer omkring letar efter sin droppställning, känns också snarare sorgliga än som lyckade running-gags. Det byts heller aldrig kostymer eller scenerier under föreställningens gång – det är samma tråkiga kläder och samma sjukhussängar hela tiden.

När man tänker tillbaka på Kärlek och lavemang, Rabalder i Ramlösa och Den stora premiären så står det klart att det var roligare förr.

Skriven 2019-06-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners