THE EAGLES, Royal Arena, Köpenhamn den 10 juni 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När The Eagles splittrades i kölvattnet på idel osämja 1980, sade trummisen Don Henley på en rak fråga om en eventuell återförening kunde bli aktuell att detta endast kunde ske om helvetet frös till is, och tydligen inträffade detta 1994. För då spelade de in det opluggade livealbumet med den givna titeln Hell Freezes Over. Plötsligt var herrarna såta vänner igen, och på den vägen är det. Även om nu sedermera avpolletterade Don Felder förmodligen inte håller med.

Åter på vägarna efter Freys död

Fast när medgrundaren Glenn Frey tragiskt gick bort i januari 2016 deklarerade vapendragaren Henley i upprepade intervjuer att The Eagles aldrig skulle uppträda igen. Men efter bara ett år var de åter ute på vägarna ändå, och redan då var countrysångaren Vince Gill och Freys son Deacon med i laguppställningen.

Business as usual på heltid

Därmed är vi framme vid våra dagar, och såvitt jag vet den första Europaturnén sedan Freys frånfälle. Smått sensationellt på sitt sätt. För vem kunde tro att det skulle bli business as usual igen på heltid? Men så är det uppenbarligen även om slutet trots allt måste vara nära nu. Kärntruppen Henley, Timothy B Schmit och Joe Walsh har trots allt alla uppnått den respektabla åldern av sjuttioett vid det här laget.

Neil Diamond mer energisk

Men still going strong som det heter. På Royal Arena liksom alla andra arenor under denna turnévända hittills bjöds man på två och en halv timmas musik, och det får man väl säga är mycket generöst. Jag kom osökt att tänka på Neil Diamond som undertecknad skådade i Amsterdams Ziggo Dome 2015. Denne fantastiske legendar höll på lika länge och avverkade såvitt jag kommer ihåg lika många låtar. Men var då vid 75 avsevärt mer energisk än vad ”örnarna” var här.

Enda ”specialeffekten” ett glasklart ljud

Å andra sidan har The Eagles aldrig ens som ungt sjuttiotalsband gjort mycket mer än stått på rad vid sina mikrofoner. Det funkade då och fungerar än i dag. Vid sidan om detta var en smakfullt ljussatt scen och en och annan diskret video som fångade sångernas stämning det enda utanpåverk som syntes så långt ögat kunde nå. Samtidigt var den enda ”specialeffekten” ett glasklart ljud, ljudteknikerna får alltid jobba hårt för lönechecken med det här bandet.

Henley skämtade initialt lite torrt om att det inte kommer att vankas vare sig någon koreografi eller pyroteknik, bara att gäng ”guys” som spelar musik, och han överdrev verkligen inte. Ingen inblandad tog någonsin många steg bort från mikrofonstativet.

Sätter varenda ton perfekt

Men det är just det som är poängen med det här bandet. Det är melodierna, stämsången, det musikaliska hantverket och förmedlandet av de känslor lyriken kan ge upphov till som betyder något. Det enda som betyder något i deras värld om man nu ska vara ärlig, och med tanke på den inställningen går bandet verkligen hela vägen. Gubbsen lever som de lär, helt enkelt, och med detta sagt låter de alltjämt fantastiskt också. Det här är ett gäng som alltid tycks ha satt varenda ton perfekt, och så är det fortfarande.

Deacon Frey sjöng pappas sång

Låtlistan då? Well, hitspäckat var väl bara det så kallade förnamnet, och med en tjugofem låtar lång lista som skulle avverkas fanns de flesta örhängena också mycket riktigt med. Covern på Steve Youngs Seven Bridges Road utgjorde en god öppning. Den ursprungliga acapellaversionen från 1980 års Eagles Livealbum hade här försetts med ett luftigt countryaktigt upptempoarrangemang med hög tjusighetsfaktor.

En bra början på en lång konsert, och den positiva trenden fortsatte omgående därefter med Deacon Frey på sång i Take It Easy, en av sångerna pappa Glenn alltid sjöng. Här slog det för övrigt också en direkt hur uppseendeväckande lik sonen är både utseendemässigt och ur röstsynpunkt.

Vince Gill fångade tonen och känslan

Deacon tog även hand om Peaceful Easy Feeling längre fram, men annars hade Vince Gill fått i uppdrag att ta över Glenn Freys nummer. Sådana favoriter som New Kid in Town och Lyin’ Eyes hade fallit på hans lott, och jag förstår varför de kvarvarande medlemmarna plockat in honom. Han må inte vara någon Freykopia, men han fångade onekligen tonen och känslan i sångerna.

Schmits änglaliknande tenor

Sedan har jag alltid varit en fan av Timothy B. Schmit. Hans änglalika tenor har rysansvärda kvaliteter, och på Royal Arena fick basisten glänsa i sina enda två melodier han sjunger ledsång i. Det är naturligtvis I Can’t Tell You Why och Love Will Keep Us Alive som åsyftas. Vackrare än när han tog ton här blev det väl knappast denna afton.

Trist funkförsök och tungfotad blues

Särskilt inte när Joe Walsh fick ta steget fram i rampljuset. Gitarristen är Schmits raka motsats, ruffig, lite knasig och avig med en skrovligt grov röst. Men jag gillar honom. I mindre doser. Som i sköna paradnumret Life’s Been Good och In the City, rockern som först var med i kontroversiella sjuttiotalsfilmen The Warriors. Däremot kunde jag gärna varit utan trista funkförsöket Funk #49 och These Shoes, en tungfotad bluesgungig sak som tedde sig mer lång(randig) än vad den förmodligen var.

Sånger som lyft helheten ytterligare

Som synes har även solen sina fläckar, och dessa sistnämnda alster hade med fördel gärna kunnat ersättas med miljömedvetna The Last Resort, 9/11-balladen Hole in the World eller singeln Busy Being Fabulous från sista(?) albumet 2007 års Long Road Out of Eden. Eller varför inte med Henleys solohits The End of the Innocence och The Heart of the Matter. Med ett par av dessa överlag riktigt starka sånger hade både låtlistan och konserten lyft ytterligare.

Insikten att man bevittnat något speciellt

Fast denna kritik ska givetvis inte överdrivas. För överlag var det här en riktigt stark konsert, ett adjektiv som minnesvärd tar jag inte till varje dag, men det är passande i detta fall. När Don Henley tog ton i givna extranumret Hotel California och avslutande Best of My Love insåg man att det trots allt var något speciellt man bevittnat. Och kanske också slutet på era. I alla fall den absolut sista delen på bandets europeiska äventyr.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-06-11

print

Våra samarbetspartners