EL ANGEL

Regi: Luis Ortega
I rollerna: Lorenzo Ferro, Chino Darin, Mercedes Morán, Daniel Fanego, Luis Gnecco

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-05-10

Han var den hårfagre tonåringen med en ängels ansikte, och mord i sinnet sådär när det föll sig in under sina stötar och stöldturnéer. Men det var då det. Idag är Carlos Robledo den som fått skaka galler längst i Argentinas inte alltid så hedervärda historia. I El Angel skildras vägen från småtjuv till mera allvarliga ting och i slutänden det oundvikliga gripandet. Att det här är en lika kittlande som fascinerande berättelse behöver väl knappast nämnas, och publiken håller med. Över en miljon har löst biljett på den argentinska hemmaplanen.

Det första som händer i El Angel är att Carlos till synes spontant hoppar över muren till en lyxkåk, bryter sig in och börjar snoka runt för att hitta något att sno innan han sätter på skivspelaren och tar sig en solodans i vardagsrummet. Detta sätter tonen för resten av filmen. Redan här etableras att Carlos är den borne tjuven, som inte tycks vara fixerad av pengar. Däremot verkar han finna njutning i själva handlingen.

Strax därefter framkommer det att ynglingen nyligen släppts ut från ungdomsvårdsskolan. Något som tydligen – enligt den bekymrade fadern – innebär en ny chans att komma på rätt köl. Så blir det förstås inte. Istället träffar han den några år äldre Ramón på svetslektionen. Kemi och så småningom viss homoerotisk spänning uppstår och intresset för tillgreppsbrott och stötar finns i generna hos dem båda. Den nya bekantskapen har dessutom fått brott med modersmjölken då dennes far tillhör de yrkeskriminellas skara.

Därmed är saken biff. Inom kort befinner sig Carlos och Rámon på frejdig inbrottsturné. Inte ens när vår skönlockige och numera vapenfixerade skurk skjuter en gammal sömndrucken man sjunker humöret. Empati är inte det första man tänker på när Carlos namn kommer på tal. Men detta är bara början. Snart övergår likgiltigheten till hänsynslöshet fullt ut. Sex mord skildras i filmen, däribland ett på en sovande vakt med ett skott i huvudet på nära håll. I verkligheten mördade Carlos hela elva personer, men regissören Luis Ortega har valt att hushålla med våldet, och hålla det brutala kort, men ändå drabbande.

Att Carlos är en psykopat av Guds nåde råder det således inget som helst tvivel om. Jag kom osökt att tänka på Maffiabröder när El Angel rullade över bioduken. I Scorseses klassiker gick Joe Pescis störde figur Tommy DeVito hem till sin åldriga mor och åt pasta efter välförrättat mordiskt värv, och det gör Carlos i detta alster också. Äter alltså. För inget kunde tydligen få honom att känna sig hemma så mycket som en schnitzel med mos lagad av den tyskättade modern när arbetsbördan på ”jobbet” varit tung.

Att döma av denna episodskildring kanske detta ter sig mer lustigt än dramatiskt. Men jag skulle snarare använda adjektivet absurt. Samt sjukt och sorgligt. Särskilt som Carlos livsval i mångt och mycket var ett mysterium, han hade trots allt en både kärleksfull och materiellt sett god uppväxt. Men kanske var han bara ond ända in i märgen. Det är åtminstone vad som antyds.

Fast oavsett vilket, en riktigt välgjord skapelse med fin sjuttiotalskänsla och utmärkta skådespelarinsatser över hela linjen är det här onekligen. Inte minst debutanten Lorenzo Ferro i titelrollen briljerar med inte sällan små medel. Tala om skådespelardebut i det fack som stavas stjärna över en natt.

Skriven 2019-05-09

Skriv ut sidan

Våra partners