THE CURSE OF LA LLORONA

Regi: Michael Chaves
I rollerna: Linda Cardellini, Raymond Cruz, Sean Patrick Thomas, Tony Amendola, Patricia Velasquez

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-04-17

En spinoff på en spinoff. I The Curse of La Llorona spelar Tony Amendola prästen Perez. Fader Perez figurerade även i Annabelle, 2014, och dockan skymtar förbi två sekunder i denna film. Annabelle var i sin tur en spinoff på The Conjuring. Ja, The Curse of La Llorona är alltså ännu en film som utspelar sig i samma universum som The Conjuringfilmerna. En annan spinoff var The Nun, vilken nu har en uppföljare på gång.

Regissören Michael Chaves långfilmsdebuterar med The Curse of La Llorona – en titel som är rätt svår att uttala. “La llorona” uttalas “laljåråna”. En bättre titel, tycker jag, vore The Crying Woman – om titeln nu ska vara på engelska. För det är vad filmen handlar om.

Det är Los Angeles 1973 och Linda Cardellini spelar Anna, som jobbar i socialtjänsten. En mexikansk kvinna, Patricia (Patricia Velasquez), misstänks för barnmisshandel, och när Anna tar sig in i Patricias hem, hittar hon Patricias två små söner inlåsta i en garderob. Det är för att skydda pojkarna, hävdrar den upprörda modern. Pojkarna blir omhändertagna och det dröjer inte länge innan de hittas drunknade.

Patricia verkar galen och pratar om att någon som kallas la llorona, den gråtande kvinnan, dödat barnen – och att Anna indirekt är skyldig till dödsfallen. Därför ska nu la llorona hemsöka Anna och dränka hennes två barn.

Annas barn upplever skrämmande incidenter, så den skeptiska Anna uppsöker fader Perez, som berättar allt om den mexikanska legenden om la llorona, en kvinna som dränkte sina barn, och när hon ångrade vad hon gjort, dränkte hon sig själv också. Hon blev ett gråtande spöke som dränker barn.

Perez skickar Anna vidare till en viss Rafael Olvera (Raymond Cruz), en före detta präst som nu är professionell la llorona-bekämpare. Han verkar dessutom bo alldeles i närheten av Anna. Tänk vilken tur hon har!

De första två akterna av The Curse of La Llorona är rätt bra, ibland riktigt bra. Det är mörkt, det är kusligt, det är hotfullt, och den gråtande kvinnan är ett effektivt spöke. Gråt hörs i mörkret, och så uppenbarar sig en kvinna klädd i vitt. En scen med ett paraply är väldigt bra.

Tyvärr saboteras den stämning och spänning som byggts upp i den tredje och sista akten. I vanlig ordning fläskas det på alldeles för mycket. Osynliga krafter släpar follfigurerna över golv, de kastas genom rum, och folk som kastas genom rum har aldrig varit otäckt – det blir mer actionfilm av det hela. Vi får se för mycket av spöket, hon visar sig hela tiden, och ser efter ett tag mest ut att tillhöra ett norskt black metal-band.

… Och det är ju synd att filmen inte höll hela vägen. Skådespelare och rollfigurer är nämligen bra, och historien är intressant.

Jag tvekar vad gäller betyget. En tvåa eller en trea? Det får bli en tvåa. En ung publik som inte sett lika mycket skräck som jag vill nog sätta ett högre betyg.
Michael Chaves’ nästa film är redan inspelad – det är The Conjuring 3

Skriven 2019-04-16

Skriv ut sidan

Våra partners