STEREOPHONICS nya album är storslaget filmiskt

Ända sedan deras debut Word Gets Around såg dagens ljus 1997 har Stereophonics både varit ett av Storbritanniens mest framgångsrika och hårdast arbetande band. Men inför nya verket Graffitti On The Train bestämde sig de fyra bandmedlemmarna sig för att ändra kurs. Rutinen bröts och den vinnande formeln övergavs. Istället blev de sin egen lyckas smeder, bildade ett eget skivbolag och struntade i att turnera för första gången på sexton år. Resultatet? bandets minst konventionella album någonsin och början på något helt nytt.

– Saken är den att vi tänkte inte alls på hur radio, tv eller vanligt folk skulle reagera den här gången, kommenterar sångaren Kelly Jones. Ur den synpunkten var processen mycket friare än vad det brukar, och den färdiga skivan blev både storslagen, filmisk och väldigt annorlunda jämfört med den förra.

På en rak fråga vill frontmannen inte direkt påstå att det var ett medvetet beslut att göra något helt annat den här gången. Däremot ville alla inblandade hitta någon nytt som kunde exaltera dem efter fyra års turnerande.

Vi bestämde oss för att stiga in den kreativa miljön igen och ta bort vårt fokus från att spela live. Det här är det första vi släpper efter vår Greatest Hits-platta, och det känns som om det är något att fira. Inspelningen var en så positiv erfarenhet eftersom vi kunde ta ett år på oss att vara kreativa. Tidigare har vi alltid varit så medvetna om att hålla kvar bandet i folks medvetande hela tiden.

– Jag tycker att Graffitti On The Train har en rätt sofistikerad touch. Var det det ni var ute efter?

– Well, jag tycker nog att skivan har ganska stora variationer, men det beror på att vi ville ta tid på oss den här gången. Vi försökte få sångerna att andas på ett annat sätt. Det var ett spännande sätt att göra det på. Tidigare har det alltid varit så att vi haft fem, sex veckor på oss, och då har vi tvingats hålla fast vid de idéer vi haft från början.

Kelly tycket inte nödvändigtvis att det nya verket var vare sig lättare eller svårare att göra än något av de sju föregående. Däremot tillät han sig själv att pröva sig fram på respektive sång tills han kände sig helt färdig.
Detta resulterade i en process som den negative säkert betecknat som långdragen, men sångaren klagar inte.

– Nej, jag njöt faktiskt av hela grejen. Jag tyckte inte det var särskilt jobbigt alls. Men jag behövde verkligen hela utmaningen för att få en fräsch start för bandet.

– Du menar med tanke på att ni hållit på i tjugo år vid det här laget?

– Jag antar att när man är mitt uppe i något ser man inte tillbaka, utan går bara framåt. Men när någon påminner mig om det börjar jag tänka. Fast det känns bara bra, vi i bandet är fortfarande vänner, och på konserterna står alltjämt fjortonåringarna längst fram samtidigt som de som alltid funnits där fortsätter komma. Det gör oss lyckliga.

– Rätta mig om jag har fel här, men mitt intryck är att många band splittras för tidigt nuförtiden. Istället för att lösa eventuella problem och låta bandet utvecklas i lugn och ro låter de sina egon förstöra det de redan har?

– Ja, jag tror många unga har fått om bakfoten vad det här handlar om. De tror att omedelbar framgång är svaret på allting, men lyckligtvis måste man arbeta för att komma någonstans. Människor är mänskliga, de vill se folk klättra. Det handlar inte om ära och göra solokarriär.

– Men ni slog ju själva igenom direkt med er debut. Hur var det?

– Det var väldigt spännande. Storbritannien var stekhett vid den här tiden. Oasis, Blur, Pulp och massor av andra band fanns där ute då. Vi fick kontrakt 1996, och gick in på sjätte plats med vår första platta året därpå. Jag kommer ihåg hur coolt jag tyckte det var att vara en del av allt det där. Det var en väldigt vital tid för gitarrock och dansmusik. Men sedan var nyckeln till att upprätthålla en karriär i tio, femton år till att överleva all skit tills det blev bättre igen.

Skriven 2013-03-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners