Sommar i P1

När jag händelsevis lyssnar på radioprogrammet ”Sommar i P1” då är det helst när någon som jag känner eller har samarbetat med pratar.
Jag uppfattar att dessa talare kan inlemmas i tre kategorier. Den första och största innefattar de som genom sitt framträdande förstärker den uppfattning som den breda allmänheten har om dem, de som medvetet blåser upp sig som en fugu, en japansk blåsfisk. Blåsfiskarna som sagt, vida dominerar mitt undersökningsfält. Sedan kommer de som vill framställa sig som blåsfiskarnas motsats, de gör sig nästan osynliga, och menar att det som de uppnått är liksom knappast något att prata om, och hävdar att precis alla skulle kunna åstadkomma precis det samma som dem, om de bara hade exakt samma förutsättningar, samma kropp, samma hjärna och samma genuppsättning. Låt oss prisa Gud, inför vilken vi alla är lika. Alla är lika, bara pyttesmå detaljer, som intelligens, begåvning, de psykiska, fysiska och sociala förutsättningarna, skiljer oss åt.
Den minsta kategorin ger än så länge plats bara åt en. Det är Katinka Faragó som sommarpratade den 14 juli, dagen då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, om han orkade leva med all den uppmärksamhet, hyllningar och panegyrik som en hord av onyanserade, semibegåvade, självutnämnda Bergmanconnoisseurer skvätt över honom för sin egen uppmärksamhetens skull.
Katinka framställde sig i programmet precis så som jag mindes henne. Rak, okonstlad och trovärdig.

Vi möttes år 1972 eller 1973. Hon jobbade på filmen ”Inferno”, som handlar om August Strindbergs egna inferno. Filmens regissör var slovaken Stanislav Barabáš, som år 1967 gjorde sig ett internationellt namn genom att vinna festivalen i Monte Carlo med sin version av Fjodor Dostojevskij novell ”Кроткая”, ”Den ödmjuka”, (min översättning).
”Den ödmjuka” var filmad många gånger: ryssen Aleksander Borisov filmade den, så även polacken Mariusz Treliński, så även indiern Mani Kaul, så även fransk-israelen Raphaël Nadjari, så även srilankesen Prasanna Vithanage, så även vietnamesen Lê Văn Kiệt och så även den världsberömde fransmannen Robert Bresson, som kallade sin version ”Une femme douce”.
På samma vis som vi håller på vårt svenska fotbollslag och är välbekanta med alla dess motspelare, känner vi till de filmer som tävlar mot våra svenska bidrag. Så följaktligen är i Sverige ukrainaren Sergei Loznitsas version av ”Den ödmjuka” den mest kända, då hans fransk-tysk-nederländsk och litauiska samproduktion tävlade år 2017 om Palme d’Or på filmfestivalen i Cannes. Det var vår svensk-tysk-fransk och danska samproduktion av ”The Square”, som, som bekant, vann det årets Guldpalm.

Jag har gjort några korta översättningar åt Barabáš och när han filmade delar av ”Inferno” i Sverige, kom han upp till min enkla våning tillsammans med några av sina medarbetare. En av dem var Katinka.
Det började ätas och supas med det samma. Katinka tog mig åt sidan och sade att senast klockan 22 skall jag duka bort allt och säga hej till allihopa eftersom de skulle jobba dagen därpå. Jag gjorde precis så som hon föreslog, men ett filmteam har svårt att sluta festa om festen är god. Det vet alla sedan år 1895, då bröderna Auguste och Louis Lumière förevisade sina första filmer. De kunde festa de. Deras blod hade en lika tydlig absintgrön färg som äkta adelsmän har blå.

Jag minns inte alla som var med på festen, var Per Oscarsson med, var Toivo Pawlo, var Ulla Sjöblom, var Diana Kjær, var Georg Årlin? Många var det i alla fall, svenskar som ickesvenskar. De som jag minns tydligt var Katinka och Stanislav Barabáš. Vid tolvtiden på natten skällde Katinka ut mig så ordentligt att det knappast går att glömmas. Men hon hade ingen faktisk anledning att skälla ut mig. Jag gjorde precis så som hon ville att jag skulle göra men jag utsågs till en ställföreträdare för dem hon egentligen borde och ville skälla ut. Men vem vågar skälla ut sin regissör, sin fotograf, sina skådespelare, sin produktionsledare et cetera om man vet att man måste samarbeta med dessa dagen därpå? Sånt skulle kunna sluta ganska så obra, inte minst med hänsyn till det ekonomiska.
Katinka använde sig av samma metod som Ingmar Bergman använde sig av och som Katinka berättade om i sitt sommarprat med förklaringen ”Ingmar var en praktisk människa, så han visste vad han gjorde”. Katinka har verkligen lärt sig mycket av Ingmar Bergman.

Katinka berättade om inspelningen av den svensk-fransk-engelska filmen ”Offret”, med manus och regi av Andrej Tarkovskij. ”Offret” är antagligen en av filmhistoriens 10 mest väldokumenterade filminspelningar. Men det var ändå kul att höra Katinkas version av den händelsen, då Sven Nykvist fotograferade scenen av ett brinnande hus utan att en enda bild fastnade på hans kameras filmremsa.

När jag regisserade min film ”A Day in the Life”, var jag med om något liknande. Det gällde scenen där min films huvudpersoner färdades i sin bil, när de plötsligt blev påkörda av en fullastad tankbil på Köpenhamns kanske mest trafikerade och förgrenade vägkorsning. Inspelningen krävde långa förberedelser. Och alla dessa tillstånd: Tillståndet att spärra av denna vägkorsning, pyrotekniska tillstånd, tillståndet att filma från en 25 meters kran, walkietalkie-tillstånden, brandbilar för att släcka branden, alla poliser och pyrotekniker och brandmän och skådespelare och stand-ins och statister, fem kameror med olika hastigheter för att försäkra sig om att åtminstone några fångar händelsen et cetera.

Det finns inte många regler som bestämmer hur en filminspelning skall gå till. En undantagslös regel är dock att det är regissören som beordrar när kameran och filmaktionen sätts i gång och det är bara regissören som kan stoppa allt detta.
Jag befann mig uppe i den höga kranen för att göra de sista justeringarna av bildinställningen. Plötsligt och helt oförberett spränger pyroteknikerna bilarna. Eldhavet är synligt över hela Köpenhamnskvarteret, men knappast på någon filmremsa.
Det var min produktionsledare, som jag var i konflikt med, som avsiktligt gav order om att sabotera filmen. Jag nämner inte hans namn, eftersom, som man säger, de mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott, och jag har inget gott att säga om honom. Han gick bort några år senare, relativt ung. Måhända att det på hans gravsten står att han tände en tändsticka för att se om han hade tillräckligt med bensin i sin bil, och det hade han.

Katinka berättade även om filmen ”Juloratoriet”. Hon berättade att hon läste tre eller fyra versioner av dess manus och kände hela tiden olust mot dessa ”jag vill inte, jag vill inte!”, sade hon. Hon fortsatte: ”Och plötsligt, märkligt nog, så var manuskriptet bra. Det är sånt som händer i tillblivelsen av en film.”
Jag har inte sett ”Juloratoriet”, och det är möjligt att det är en strålande film, byggd på ett utomordentligt bra manus.
Jag har dock varit dramaturg på åtskilliga böcker, teaterpjäser och filmer och jag känner till mekanismerna bakom det ”märkliga”, att ”plötsligt”, det som har varit allt annat än bra, känns som ”bra”.
För det första, spelar oss psykologin ett spratt. När vi har investerat ganska så mycket tid i något, då vill vi helst inte avfärda det som något som absolut inte var värt all vår tid och alla våra ansträngningar.

Men ännu bedrägligare är följande: Det går inte att förneka det faktum att om ett manuskript på begripliga grunder verkar vara ganska så obegripligt vid första genomläsningen, ”plötsligt” får en mening, då är det på grund av att den påstridige författaren förklarar för oss sammanhanget. Sedan läser vi materialet på nytt, nu med nya ögon och en uppdaterad bakgrunds- och sammanhangsberättelse, och som, märk väl, finns bara i författarens huvud men inte i hans manus. Och går vi genom denna process mer än en gång, då är ett ”mirakel” ett faktum, och chimären att även otjänligt vatten ”plötsligt” blivit till gran reservavin, framträder lika tydligt och lika konkret som en förrädisk fata morgana. Detta är allt annat än ”märkligt”, det är så människan funkar. Det är också förklaringen till, vår ständiga förundran över hur det kommer sig att vissa mer eller mindre ”obegripliga” och ”värdelösa” böcker trycks, pjäser spelas och filmmanuskript spelas in.
Katinkas program led dock inte av denna ovälkomna sjuka.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.

Skriven 2018-07-15

Skriv ut sidan

Våra partners