THE SQUARE

Annons

Regi: Kleber Mendonça Filho
Regi: Ruben Östlund
I rollerna: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2017-08-25

Guldpalmsvinnande och sedan i onsdags även Oscarsnominerade The Square är på allas läppar just nu, och där bör den med rätta stanna ett tag till.

Ruben Östlund har, med sin fingertoppskänsla för att skapa scener där människor befinner sig hudlösa och handfallna i socialt obekväma situationer, nämligen skapat en briljant – och extremt rolig – film.

Curatorn Christian (Claes Bang), ansvarig för det moderna museet X-Royal, inhyst i Stockholms Slotts lokaler i en parallell tid där monarkin är avskaffad, blir en dag rånad på sina tillhörigheter och bestämmer sig för att få tillbaka dem. Det hade kunnat vara den lilla brisen på vattnet som växer för att bli en tsunami som slår allt sönder och samman, men riktigt så jobbar inte Ruben Östlund. Hans filmskapande handlar mer om ett observant sätt att se människan och sätta henne i märkliga och ofta obekväma situationer, utan att gå så långt från verkligheten att man tappar igenkänningen.

Filmen tar avstamp i rånet och Christians jakt på återupprättelse, även om han nog ser lite ironiskt på tillvägagångssättet, återkommer genomgående i filmen. Men det finns många parallella spår som går in och ut i varandra, och flera av dem får aldrig heller någon direkt uppföljning utan är mer abstrakta och absurda kulisser. Som den schimpans som journalisten Anne (Elisabeth Moss) har i sin lägenhet och som aldrig får någon vidare förklaring.

Christians hjärtefråga är museets kommande utställning, The Square, en upplyst ruta på slottets borggård. Christian ska sälja in utställningen till en reklambyrå som ska marknadsföra den, men de überstereotypa reklamarna menar att budskapet – att det inom den upplysta rutan ska råda tillit och omsorg för alla som träder in – är för allmängiltigt och inte kommersiellt gångbart.

Och kommersiellt gångbart ska det ju egentligen inte vara när det handlar om ett modernt konstmuseum, men nu vill man nå ut, och behålla sina sponsorer och finansiärer. Den faktiska konsten är inte lika viktig som att upprätthålla ytan av att vara ett lyckat modernt museum.

Det blir inte bara tydligt här utan också i den scen där en städare av misstag råkat sopa upp en del av ett konstverk, och Christian bestämmer sig för att själv kan återskapa det.

Reklamfilmen som reklamarna gör går långt utanför de ramar ett modernt konstmuseum bör befinna sig inom, och det blir början på ett mediedrev där man ifrågasätter museets seriositet likväl som dess självcensur. Mitt i allt detta står Christian, gestaltad av en enastående Claes Bang. Christian känns både avtrubbad och friskt tillspetsad. Han gestaltar dualiteten i människans innersta väsen. Han vill väl, han har sitt rättspatos. Samtidigt gör han avkall på sin tillit och omsorg i andra sammanhang.

Christian symboliserar det pretentiöst kulturella hos den som lyckas anrätta en till synes framgångsrik yta med smoking, hippa glasögon eller en förmåga att formulera sig så att ingen annan förstår. Med humor avfärdar Östlund denna uppblåsta snobbism och ifrågasätter vår egen moral i tider när vi kanske borde se mer klarsynt på vår egen dubbelbottnade medmänsklighet.

Det finaste med Ruben Östlund är att han utmanar sina karaktärer lika mycket som han utmanar publiken. Särskilt i de scener där karaktärerna pressas, då det blir det så obehagligt och obekvämt att jag faktiskt vrider på mig där jag sitter i biostolen.

En sådan scen, en av de mest minnesvärda i hela filmen, är under middagen för utdelningen av ett konstpris, då ett performance äger rum. Ett finklätt och kulturellt snofsigt gäng middagsgäster blir varse hur långt ett performance kan gå – och när och om man själv sätter ned foten.

The Square har en skådespelarskara som aldrig känns krystad eller torr – tvärtom. Därtill är filmen otroligt väl genomarbetad och genomtänkt, underfundig och briljant satirisk.

Matilda Arborelius
skriven 2017-08-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners