MILES NIELSEN AND THE RUSTED HEARTS, Folk å Rock, Malmö den 17 maj 2017

Annons

Vad är det man säger: applet faller inte långt från trädet. En klyscha om något, men det beror förstås på attt den är lätt att applicera på så många. Som till exempel på Miles Nielsen. Mannen ifråga är förstås ättelägg till gitarristen Rick Nielsen från klassiska rock-/hårdrocks-/powerrockbandet – take your pick – Cheap Trick.

Sonen har dock avhållit sig från att helt följa i farsans spår. Istället ägnar han sig åt en softpopig singer/songwriting och countryrockkryddad repertoar, som inte alls skäms för sig. Långt därifrån, får man väl säga. Den som eventuellt tvivlade på Nielsens och hans kumpaners kvaliteter innan borde rimligen ha gjort avbön redan utanför dörrarna till det eminenta lilla rocketablissemanget när allt var över. Svaret varför är givet; under sitt nittio minuter långa gig visade sig det här gänget vara ett överraskande talangfullt sällskap med en inte så lite imponerande bredd och variation på sin musikaliska palett.

Att i det här sammanhanget antyda att Cheap Trick fungerat som inspirationskälla är måhända övertydligt, men sisådär en halvtimme in i giget kom ett knippe låtar, som visade att den unge Nielsen trots allt knappast förblivit opåverkad av farsgubben i sitt eget värv. Stötiga midtempoesset Sarah var bara ett exempel på detta, snitsiga balladen Start It Up ett annat. Liksom på slutet, extranumret Hey Hey Hey, en släpig rockare man riktigt kunde se och höra Robin Zander sjunga om man bara slöt ögonen några sekunder och använde fantasin.

Men som sagt; Miles Nielsen and the Rusted Heart har betydligt fler strängar på lyran än den som härstammar från den amerikanska rockadeln i släkten. Dear Kentucky (You´re Killing Me) var till exempel southern singer/songwriting med fin udda utsmyckning i form av en klarinett, High Street en lite bluessoulig avighet med Tom Petty som passagerare, Heavy Metal heartlandrock kopplad med lite Jellyfishvibbar och Simple Times counryrock á la The Eagles med skön stämsång och uppdaterad kryddning.

Ja, ni förstår poängen. Kvintetten bär sina eventuella influenser med stolthet, men levererar sina tolkningar av dem med fräschör och tydligt personlig touch. Det om något visade herrskapet i onsdags trots den magra uppslutningen. Inga sura miner trots detta, dock. Till och med det skojfriska mellansnacket tedde sig inspirerat.

I min bok har Miles Nielsen and the Rusted Hearts följaktligen det som krävs på bred front, inklusive professionalismen och de starka låtarna. Dessvärre är världen full av duktiga band som aldrig får ett välförtjänt genombrott. Låt oss hoppas att historien inte upprepar sig i det här fallet också.

skriven 2017-05-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners