XAVIER DORISON, Undertaker 2: Gamarnas dans. Tecknat av RALPH MEYER och CAROLINE DELABIE (Albumförlaget)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Mer vilda västern åt folket!

Efter att först ha gått som följetong i Fantomen, kommer det andra Undertakeralbumet här i en samlad utgåva i stort format och med hårda pärmar. Förra sommaren skrev jag om det första albumet om dödgrävaren och revolvermannen Jonas Crow; Gul. Det var ett album jag länge varit nyfiken på, och när jag väl fick läsa det, visade det sig vara betydligt bättre än jag trodde det skulle vara. En synnerligen vältecknad western; stenhård och i samma tradition som de mer bisarra spaghettiwesternfilmerna från 1960-talet.

Album två; Gamarnas dans, tar vid där det första albumet slutade. Jonas Crow har hämtat ett lik med guld i magsäcken, och tillsammans med två kvinnor; en engelsk och en kinesisk, är han på flykt undan dels ett gäng hårdföra karlar som är ute efter guldet, och dels en trupp soldater.

Gamarnas dans känns lite mer trögstartat än “Guldätaren”. Kanske beror detta på att det gått nio månader sedan jag läste den första delen och därmed tappat tråden en aning. Det tog mig en stund att komma in i albumet – och i Jonas Crows mörka, brutala och skitiga värld. Albumets första hälft fick mig även att tänka på Lucio Fulcis westernfilm Four of the Apocalypse, som jag skrev om i min nekrolog över Tomas Milian på Toppraffel. Huvudpersonerna åker nämligen häst och vagn väldigt, väldigt länge.

Men, under albumets andra hälft tar det sig rejält. Storyn utvecklar sig till ett våldsamt westernraffel, och det hela leder fram till en rätt smart avslutning; ett slags ironisk, poetisk rättvisa som fick mig att le ett elakt, snett leende.

Historien om det guldfyllda liket avslutas i och med detta album. Dock rullar Jonas Crow iväg i sin vagn på sista sidan, och nya äventyr är att vänta. Jag väntar så gärna, jag vill läsa mer; mycket mer, om Crow.

Estetiskt sett är Gamarnas dans synnerligen tjusigt. Ralph Meyer har en stil som verkligen tilltalar mig; hans tuschlinjer är levande, hans gestalter och miljöer är skickligt tecknade. Den stämningsfulla färgläggningen av Caroline Delabie och Meyer hjälper till att höja helhetsintrycket.

Det är bara att konstatera att det faktiskt finns liv efter Blueberry när det gäller westernserier. Jag gissar att Undertaker och Bouncer är de bästa av de nya westernserier som produceras i Frankrike och Belgien, men det finns en del andra jag sett utdrag ur och som jag är nyfiken på. Vilda västern kan man aldrig få för mycket av.

skriven 2017-03-26

print

Våra samarbetspartners