EPICA, Amager Bio, Köpenhamn den 3 mars 2017

Annons

Symfonisk metal med kvinnliga förtecken har varit en nisch att räkna med i alla fall de senaste sisådär tjugo åren, och inte sällan är de olika banden inte bara besläktade med varandra musikaliskt, utan även rent mänskligt. I Epicas fall talar vi i termerna utväxt från numera nedlagda After Forever, vars medgrundare Mark Jansen bildade Epica när de där sedvanliga kreativa meningsskiljakligheterna blev för mycket av det goda. Detta inträffade redan 2002, och därefter har gitarristen aldrig sett tillbaka.

Och varför skulle han. För under åren som gått har Epica blivit ett av de mer framträdande namnen i denna minigenre. Samtidigt kan det dock vara värt att betona att Epica valt en inte fullt så rak musikalisk väg som kollegorna i Nightwish och Within Temptation. Inte för att dessa storheter är särskilt simpla i sin framtoning, men Jansen och hans sällskap är inte direkt främmande för det snåriga. Eller det aggressiva heller, för den delen.

Detta framgick med all önskvärd tydlighet denna afton. Epica adderar mer eller mindre tydligt progg, thrash, power metal och annat till mixen när andan faller på, vilket givetvis gav avtryck. Uppspeedat riffiga öppningsduon Edge of the Blade och A Phantasmic Parade utgjorde tydliga exempel på detta. Liksom sådant som heavyproggiga The Essence of Silence och growlsmyckade pompstycket The Obseesssive Devotion för övrigt.

Så långt var allt gott och väl. Det hela tedde sig hur proffsigt som helst, Epicagänget är lika energiskt som fokuserat, och hantverket är som det heter top notch. Det metallklingande underhållningsvärdet ska således verkligen inte underskattas. Emellertid kan jag tycka att det hela tidvis gav ett väl nyanslöst intryck. Visst, den här typen av musik definierar uttrycket extra allt, men ljudbilden denna kväll var tidvis så fullmatad och/eller okänsligt mixad att både melodierna och sångerskan Simone Simons röst hamnade i skymundan.

Fast det skulle bli bättre. Avsevärt bättre. För någonstans halvvägs in i det hundra minuter långa giget var det något som hände. Kanske hade ljudkillen sett ljuset eller snarare hört att ljudet fallerade, vad vet jag. Eller också var det helt enkelt bara repertoaren som plötsligt passade de befintliga inställningarna bättre. Den österlandskryddade Dancing In a Hurricane, osvikligt pampiga Unchain Utopia och ogenerat hitiga Beyond the Matrix var alla exempel på sånger som utgjorde bästa möjliga reklam för sextettens sångkatalog och vokalissans röstresurser och variationsförmåga.

Här måste också i ärlighetens namn erkännas att Epica framstår som bäst i min bok när de inte går bort sig för mycket i komplexa proggelement eller låter tyngden ta över på bekostnad av de subtila finesserna. De sistnämnda numrena denna afton kan för övrigt gott tas som en fullgod bekräftelse på detta. Här förenades spelskickligheten med den ständigt närvarande inspirationen, god fingertoppskänsla för förvaltandet av sångerna och ett stort utrymme för Simone Simons att glänsa med sin kraftfullt varierade röst. Där och då talar vi om ett band i helt i samklang. Bokstavligt talat.

skriven 2017-03-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners