ROD STEWART, Malmö Arena, Malmö den 26 maj 2016

Annons

Rod Stewart har valt att kalla sin nu pågående turné för Hits 2016, och det är väl en vettig varudeklaration. För visst var det fokus på idel örhängen i den digra katalogen i samband med uppträdet på Malmö Arena. Samtidigt präglades själva showen föga förvånande av sångarens fasta engagemang på Caesars Palace i Las Vegas från och till de senaste åren. Det hela gick ju i den lättsamma glamourens tecken och devisen glättighet en hederssak skjuter knappast över målet för att beskriva helheten.

Stewart struttade och skuttade allt som oftast omkring på scenen och diggade sina låtar utan att man för ett ögonblick tänkte på att mannen faktiskt fyllde sjuttioett i januari. Sedan sparkade den dokumenterat fotbollstokige skotten ut ett par dussin bollar ut i folkhavet som grädde på moset också. Skojigt, tyckte fansen som i vissa fall kastade sig handlöst efter dyrgriparna för att ha något som minne efteråt De som tycker detta låter som ogenerat publikfrieri har förstås helt rätt för sig, men det var meningen. Syftet var att underhålla utan några tungsintheter och annat jobbigt trams, och det lyckades förstås denne rutinerade entertainer med. Inte minst påminde han de tiotusen själarna i den utsålda arenan om att allting faktiskt inte behöver vara så märkvärdigt även om utanpåverket faktiskt var just detta

För den påkostade inramningen med tjusig schackrutig scen och ett urläckert genomarbetat bildspel på fem olika skärmar samtidigt stod onekligen i bjärt kontrast till Stewarts egen bakåtlutade och charmigt spelevinkartade framtoning. Fast missförstå mig inte nu, mixen Vegaspampigt och sångarens lite klacksparksbetonade inställning till den storslagna Vegasomgivningen fungerar nämligen just för att de är motsatser. Stewart må ta musiken, inklusive sitt genomproffsiga band på allvar, men inte sin egen status som lyxig superstar.

Ja, och på tal om musiken, så bjöds man på ett stilmässigt tvärsnitt av hela karriären. Till och med en skön glimten i ögat-version av Faces Ooh la la fanns med på ett hörn. Liksom tidiga Roddan i form av en fin Maggie May och en ett klassiskt soulförsök i form av Sam Cookes Having a Party.

Den röjige Stewart kom till tals i den förväntade Hot Legs. I mindre kaxig tappning än då det begav sig, men i alla fall. Vidare var det lätt att uppskatta sångerna från den förr om åren smått och faktiskt också oftast orättvist utskällda Hollywoodperioden. Jag talar förstås om sådant som Tonight´s the Night, stötiga Young Turks och popiga radiodängan Baby Jane, tre vitt skilda, men ändå väldigt representativa sånger från den här tiden.

Fast bäst var rocklegendaren oavsett vilket när tempot sänkes, showmannen i honom tog paus och han lät hela känsloregistret i den överraskande välbehållna rösten komma ut rakt igenom ofiltrerat. Som i Tom Waits Downtown Train. Eller i det lika lysande som nyanserade opluggade partiet då både The First Cut is The Deepest och I Don´t Wanna Talk About it avverkades. I stunder som dessa såg den åldrade rockgamängen faktiskt till att lyfta tillställningen till ett pålitligt överbetyg, och det är verkligen inte det sämsta.

skriven 2016-05-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners