10CC, Malmö Live, Malmö den 1 februari 2020

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bara knappt ett år hade förflutit sedan 10cc gjorde Malmö den äran senast, och precis som då hade sällskapet sålt ut en större lokal än vid föregående tillfälle – som för övrigt var så tidigt som 2014. Förra årets Slagthus hade bytts ut mot stadens dyra skrytbygge Malmö Live, men annars var det mesta sig likt. I alla fall låtlistan som tryggt lutade sig mot sjuttiotalets stora sånger, och bara marginellt skilde sig jämfört med den som presenterades senast.

Egentligen bara en överraskning I låtlistan

Bara det faktum att de fem första sångerna, inklusive Wall Street Shuffle – kanske mer aktuell än någonsin – och solskenspopiga The Dean & I var exakt de samma som då det begav sig senast säger väl det mesta i detta avseende.

Största och egentligen enda överraskningen kom mot slutet av tillställningen då Say the Word, en sång från sjungande multiinstrumentalisten Iain Hornals tre år gamla soloalbum plötsligt plockades fram.

– Vi brukar inte göra sådant här, erkände chefsdesignern och medgrundaren Graham Gouldman, en kommentar man kan tolka som att man regelmässigt inte spelar något material som getts ut efter albumet Bloody Tourists 1978.

Lyckat infallsrikt från storhetstiden

Men det kanske de borde, blir då min givna replik. För Hornals alster, som för övrigt skrivits tillsammans med Gouldman gav onekligen associationer verkligen till 10cc:s mera lyckade knäppt infallsrika sånger från storhetstiden. Som till exempel Life Is a Minestrone och Art for Art Sake. Som för övrigt också avverkades i denna kväll i inspirerat välspelade versioner.

Bindgalet om konversation mellan flygplan och bomb

Samt förstås Clockwork Creep den flippade sången med en bindgalen text, som består av en konversation mellan ett flygplan och en bomb. Vid närmare eftertanke påminner denna spattiga sång mest om Sparks, men det är väl gott nog. Eller varför inte en rekommendation så god som någon.

Avverkade med precision och känsla

Samtidigt har 10cc alltid varit något av ett motsatsernas band. För andra sidan det musikaliska spektrat fanns i vanlig ordning de mer raka traditionella sångerna. Typ hyllningen till kärleken, The Things We Do for Love, drömlikt luftiga balladen I’m Not In Love – föga förvånande en av kvällens mest bejublade nummer, reggaedoftande Dreadlock Holiday och avslutande boogierockaren Rubber Bullets. Alla framförda med sedvanlig precision och känsla.

Små detaljer lyser upp

Sedan är det faktiskt också så att oavsett vilken typ av sånger bandet nu än gör, så dyker det alltid upp små detaljer, som bidrager till den finessrika helheten. Det är nämligen inte bara i de lightproggaktiga och/eller knäppa sakerna som det lyser i detta avseende även om infallen för all del är fler i dessa. Som i en sak á la, låt säga ovannämnda Clockwork Creep eller Silly Love. Sistnämnda var för övrigt även setlistans ösigaste nummer som gav duktige gitarristen Rick Fenn goda möjligheter att riffa på på bästa sätt och trummisen

I bjärt kontrast till Silly Love avverkades även Donna i en tjusig acapellaversion med stenhårt snyggt satt stämsång strax innan.

Riktigt stark inspirerad nostalgitripp

Verkligen inte illa, är man benägen att utropa. Och inte bara om sistnämnda trudelutt utan givetvis även om helheten. Vi talar nämligen i termerna riktigt riktigt stark inspirerad nostalgitripp som faktiskt på alla sätt både hedrar och förvaltar 10cc:s arv. Detta tål att påpekas nu när Gouldman och gänget oundvikligen med ålderns rätt är på väg att vandra in i karriärens skymningszon för evigt.

Skriven 2020-02-02

Värt att påpeka om 10cc
Det är en myt att endast sångaren och basisten Graham Gouldman finns kvar från storhetstidens band. Även trummisen Paul Burgess (gick med 1973, året efter bildandet) och gitarristen Rick Fenn (blev medlem 1977) är med i dagens laguppställning.

Sant är dock att de kreativa medgrundarna Lol Creme, Kevin Godley och Eric Stewart är borta ur bilden sedan länge. Creme och Godley hoppade båda av 1992 medan den sistnämnde hoppade av tåget tre år senare, 1995.