ELLIE GOULDING, Forum, Köpenhamn den 5 mars 2016

Annons

Både mainstreamfans och creddängsliga uppskattade henne initialt. Sistnämnda har dock börjat gnälla högljutt på sistone, inte minst sedan Max Martin kom in i den kreativa bilden. Fast att Ellie Goulding aspirerar på att bli en bred och respekterad popstjärna på den högre nivån råder det knappast någon tvekan om, och då skadar det inte precis om alla hänger på tåget. För en sak är säker, Goulding är inte nöjd med att verka på någon slags mellannivå, utan är ute efter att konkurrera med de stora elefanterna. Alltså hade sångerskan så här bara lite mer än två år efter senaste Köpenhamnsbesöket bokat in sig på samma arena som Adele, Mariah Carey och Janet Jackson uppträder på senare i vår.

Ambitiöst och kaxigt, förstås även om publikunderlaget dessvärre långt ifrån räckte till utsålt. Emellertid ska det inte stickas under stol med att tjugonioåringen är på rätt väg. Devisen som följts denna turnévända har uppenbarligen varit större, bättre och flottare. Ett läckert scenbygge med tillhörande genomarbetade videosnuttar och effekter samt elva personer – däribland fyra dansare – som backade upp vokalissan gav onekligen anledning att tro att hon har resurser nog att konkurrera med ovannämnda akter. Goulding själv å sin sida gör inte utan framgång sitt bästa för att fylla upp de skor som en inramning av denna dignitet kräver. Hon är redan en popstjärna som kan leverera en tempofylld show med professionalismen i högsätet. Däremot äger hon inte scenen alls på samma självklara sätt som, låt säga Taylor Swift eller en rutinerad ärkediva, typ Jennifer Lopez gör än.

Fast hon har förstås redan en imponerande hitspäckad låtkatalog att dribbla med trots att den bara är tre album tjock. Sedan spelar det oftast ingen roll om sångerna släppts som singlar eller ej, oavsett vilket låter de som mer eller mindre givna listklättrare. Som den dj-sneglande dansdängan Holding on For Life och inledande Aftertaste till exempel, två albumspår som tveklöst illustrerade Gouldings känsla för trallig popsensibilitet i det synthbeklädda alternativt electronicaorienterade ljudlandskapet denna lördagskväll.

Har man hört det förr? Tja, det går det väl knappast att komma ifrån. Men än sen då, sådant som den nerviga Englandsettan Burn, I Need Your Love och den taktfast hypnotiserande Anything Can Happen är, vågar jag påstå, hur som helst stora moderna poplåtar. Det om något påmindes man om i Forum. Mest personlig var sångerskan dock i fina akustiska balladen Amy, en hjärtlig hyllning till bästa väninnan. Den bröt av flödet av givna upptempohits, och blottade hennes känslor lite mer på djupet.

Välbehövligt, är jag den förste att tycka, personligheten behöver komma fram tydligare. Men att som vissa gör motivera en ljummen attityd enbart med att Goulding visar brist på originalitet ter sig en aning fånigt. För låt oss vara ärliga här, Brittiskan är inte precis inne på alternativsvängen á la Björk eller PJ Harvey. Hon sysslar med samtida pop, och då borde rimligen hennes känsla för genren och hantverket rent allmänt ha större betydelse än ohejdad experimentlusta när omdöme ska delas ut.

skriven 2016-03-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners