5 SECONDS OF SUMMER, Forum, Köpenhamn den 29 maj 2016

Annons

Pojkband kommer och går, men genren består. 5 Seconds of Summer är det senaste fenomenet redo att tillfälligt(?) ta över stafettpinnen nu när One Direction verkar har tagit paus på obestämd tid. Lustigt nog var det också de brittiska gossarna som såg till så att de kunde gå vidare från sin status som YouTube-fenomen genom att ta med dem på sin världsturné 2013.

Fast nu klarar australiensarna sig alltså på egen hand. Karriären har gått spikrakt uppåt, något de kan tacka sina fanatiska kvinnliga tonårsfans för. I Forum tillhörde uppskattningsvis sisådär nittio procent av de närvarande det täcka könet, vilket i ärlighetens namn kändes en aning märkligt för en medelålders man som undertecknad. Särskilt som vrålen verkligen var öronbedövande. I alla fall allt som oftast. Från första tonen på öppningsnumret Hey Everybody till avslutande extranumret She Looks Beautiful nittio minuter senare var responsen oftast precis så uppskruvad som fördomen säger att den skulle vara.

Ändå vore det synd att ta pojkbandsstämpeln alltför mycket på allvar. Släktskapet med grupper som Busted och McFly finns där trots allt. Precis som dessa konstellationer spelar man nämligen sina egna instrument och skriver eget material. 5 Seconds of Summer har alltså inget gemensamt med dansanta herrar som Backstreet Boys eller Nsync och definitivt noll och intet med smäktande balladmakare som Westlife att göra. Istället handlar det om småtuff, energiskt trevlig pop som inte sällan balanserar på gränsen och eller rent av faller ner i typiska poppunkmarker á la kollegor som All Time Low och Blink 182. Som denna kväll då sådant som End Up Here, Money och Permanent Vacation definitivt andades ungdomlig punklight av den amerikanska typ som slagit hårt ända sedan mitten av nittiotalet.

Fast lika ofta frestades man att sätta pojkbandsstämpeln på kvartetten. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara något dåligt, men om grabbarna nu vill slippa denna fålla får de allt dra ner på de för genren typiska alsterna av popmarängtyp, som Hey Everybody och söta Vapor. Därmed inte sagt att dessa sånger inte levde upp till sitt syfte, men det var också inte sällan i dessa nummer soundet tedde sig som mest likriktat. Därför var det inte utan att en känsla av fräschör och befrielse infann sig när bandet tog några steg bort från sin bekvämlighetszon. Som när gitarristen Michael Clifford hårdrocksriffade i introt till ovanligt ösiga She´s Kinda Hot eller när allting tonades ner i en avskalad förstavers i kvällens bästa ballad Jet Black Heart.

Receptet för en karriär som varar längre än de unga fansens fokus räcker bör alltså rimligen vara mer variation och ett uppdaterande av de vanligaste greppen för mer nyans i helheten. För energin, viljan, förmågan och de catchy låtarna har de ju redan. Åtminstone att döma av denna tillställning i Forumbunkern.

skriven 2016-05-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners