GHOST, Baltiska Hallen, Malmö den 25 februari 2016

Annons

För att travestera vår rap-pionjär Petter; det går bra nu för Ghost. De senaste veckorna har de vunnit både en amerikansk Grammy för sin hit Cirice och en svensk Grammis för höstens albumsläpp Meliora. Och det slutar inte där. För närvarande befinner sig bandet på en framgångsrik Europturné. Denna nådde Malmö i torsdags, och konserten som enligt arrangören från början var tänkt att genomföras i KB:s klubbmiljö flyttades hastigt och lustigt till Baltiska Hallen när intresset visade sig vara betydligt större än förväntat.

Roligt, tycker säkert många med mig, Sextetten har arbetat hår för framgångarna, och har dessutom potential nog att ta ännu några steg på den internationella karriärstegen vad det lider. Torsdagens gig bekräftade också mycket riktigt att Linköpingsgossarna har något stort på gång. Det fanns en självklar auktoritet hos sextetten under hela den hundra minuter långa spelningen. Inte minst bjöd de namnlösa gengångarmusikerna på mer nyanser och fler finesser än senast jag avnjöt dem på Sweden Rock förra året.

Därmed är väl också enda som kan hindra Ghost från att komma vidare deras kontroversiella image. Det djävulsdyrkande flirtandet går inte riktig hem i de stugor som i motsats till våra skandinaviska avkristnade diton tar Satan på fullt allvar. Sedan hjälper det inte att bandmedlemmarna själva hävdat att mörkerpredikandet faktiskt bara är på skoj. Det handlar endast om underhållning, menar man. Jag är benägen att tro dem på den punkten. Problemet är bara det att det i dagens alltmer infekterade debattklimat är mer kontroversiellt med religionsprovokationer än skräck och blodsölande á la Alice Coopers och Rob Zombies upptåg.

För egen del har jag dock svårt att se Ghost som överdrivet onda vare sig musikaliskt eller imagemässigt. Det handlar som helhet mest om djävulstyg med glimten i ögat. Inte ens en uppenbar sång som den lika domedagsliknande som Black Sabbath-doftande Devil Church tedde sig överdrivet elakartad denna afton, och skulle någon till äventyrs ha blivit skrämd eller upprörd hade frontmannen Papa Emritus III funnits till hands för att lugna de upprörda känslorna. Här har vi nämligen en belevad herre som rör sig värdigt och pratar mjukt och välformulerat till massorna mellan numerna för att alla ska känna sig väl till mods.

På tal om att känna sig väl till mods, så är det för övrigt inte svårt för varje metalfan med den hårdslående rockhistorien i åtanke att välkomna Ghost in i värmen. Bandets influenser är mer eller mindre tydliga, och de lånar dem från vitt skilda håll med stil. I Baltiska Hallen återkom Black Sabbath-tendenserna i den Grammybelönade Cirice, Judas Priest kikade fram med en fylligare ljudbild än vanligt i Absolution, Ghuleh/Zombie Queen utgjorde en lättsam metalövning av surfrockmodell, typ Dick Dale och så vidare. Jokern i sammanhanget var dock He Is, en för bandet otraditionellt soft sång av det luftigt tjusiga slaget, som kittlade den mogna popnerven å det värsta.

Fast oavsett vad Ghost än tar sig för, så är de ändå alltid I första hand bara sig själva. Sextettens personlighet lyser igenom oavsett vad som än står på den musikaliska menyn. Det betyder för all del inte att de är fullständigt unika på något sätt. Däremot står de ut tillräckligt mycket för att förhoppningsvis kunna höras genom bruset på ännu större arenor framöver.

skriven 2016-02-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners