Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hemska tanke. Tänk om Adolf Hitler skulle komma tillbaka. Nej, jag pratar inte om hans symboliska avbild eller något annat filosofiskt. Utan bokstavligt talat. Fundera en stund över vad som skulle hända då. Eller det vill man kanske helst inte. Fast Timur Vermes gick förstås hela vägen och skrev en roman från denna utgångspunkt, och det blev klirr i kassan. Look Who´s Back eller Er ist wieder da, som verket heter i original sålde i över två miljoner exemplar enbart på den tyska hemmaplanen och blev en sedemera en hitfilm, signerad Constantin Film, det tyska bolaget bakom så vitt skilda alster som Undergången, Parfymen och Resident Evilserien. Den före detta spökförfattaren fick jackpot direkt, och det med rätta. Det här är en riktigt rolig – ja ni läste rätt – historia skriven med starkt satiriska förtecken i jagform.
Vi befinner oss i Berlin sommaren 2011. Där vaknar Hitler upp på en rivningstomt i full nazimundering efter att ha varit försjunken i dvala sedan det oundvikliga slutet där i bunkern för sextiosex år sedan. Det är ett förändrat Tyskland lille Adolf möter. Inga sirener ljuder, kriget är över och inget nasseparti så långt ögat når. Åtminstone inget av betydelse. Igenkänd blir han dock fortfarande. Om än inte som den riktiga varan. Folk tror den äkta Hitler är en lookalike med komiska förtecken eller rent av en metodskådespelare, och de tycker föga förvånande att han är en riktigt bra sådan. Det gör inte minst en gladlynt tidningsförsäljare som förbarmar sig över den hemlöse och lite bortkomne diktatorn, och låter honom hänga i sin kiosk.
Inte långt därefter upptäcks Hitler av en tv-producent, som ger honom chansen att få ett inslag i ett en komedishow där hans välbekanta vråltirader uppenbarligen betraktas som kittlande edgy och knäppa på ett häftigt skrattframkallande sätt. TV-producenten ifråga ber dock bestämt Hitler från att ligga lågt med att skoja om judar. Det är nämligen inte något att skratta åt, får han veta. Den gamle diktatorn håller med även om hans egen tolkning av innebörden i detta förstås inte alls är den samma.
Hitlers succé i showen gör inte bara dess stjärna och tillika stand upkomiker förgrymmad, framförallt gör den honom till ett givet samtalsämne och en inte sällan omhuldad celebritet som får betydligt mer publicitet än han borde. Men den som gapar högst vinner förstås i dagens medialandskap. Till och med en avdammad Adolf Hitler. Det är givetvis en skrämmande bild, men frågan är om detta inte säger mer om vår tid än om despoten själv. Det är satir genom ögonen på en av världshistoriens med rätta mest hatade män, och det hela är som sagt – måste jag säga – ofta riktigt roligt.
Inledningsvis fokuserar Vermes mycket på Hitlers försök att anpassa sig till det moderna Tyskland. Det här med avsaknaden av ett propagandaministerium är bara ett av problemen, men å andra sidan finns ju internet att tillgå nu. Och just nätet utgör förstås outtömliga möjligheter att skapa sin egen image och få ut sitt budskap. Samtidigt har den väldigt åldrade, men osannolikt välbehållne Hitler svårt att greppa förändringarna. Var kommer till exempel alla turkarna ifrån? Führern själv tror att Turkiet allierade sig med tyskarna och hjälpte dem vinna kriget. Fast i övrigt har förstås inte hans Vaterland behövt mycket hjälp. Alla framsteg till dags dato tillskriver han arisk uppfinningsrikedom. Att han sedan tycker illa om dokusåpor och ”amatörmässiga” dramaserier är förstås en helt annan sak
Det är rätt uppenbart att Vermes satsat det mesta krutet på själva satiren och den i ärlighetens namn rätt slap stickartade komiken. Detta är något han i viss mån fått kritik för. Det finns trots allt en risk att läsaren ska glömma allvaret, och börja se Hitler enbart som en lustig figur man i vissa fall till och med kan sympatisera med, menar man. Jag håller inte med. För alla med minsta kunskap om nazismens illgärningar borde kunna känna att skrattet fastnar i halsen från och till under läsningens gång, och det är rimligen det som varit Vermes avsikt också. När bokens Hitler till slut får sin alldeles egen show och så smått börjar snegla på den verkliga politiska makten är det inte utan att man ryser. Huruvida han lyckas göra mer än så får vi inte veta. Vermes lämnar nämligen inget svar på om det tyska folket verkligen skulle kunna hoppa på nazisttåget igen. Han bara antyder att det möjligen skulle kunna vara möjligt, och det är förstås illa nog.
skriven 2016-02-01
Du kanske gillar:
MEL BROOKS : ALL ABOUT ME – ett måste för Brooks fanclub och andra som undrar hur det var när man kunde skämta utan att någon blev kränkt
KATHARINA ORAVSKY SANDSTRÖM : FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ARBEJDSLIV
SUZANNE COLLINS : BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
MARY L. TRUMP : TOO MUCH AND NEVER ENOUGH – karaktärsmord med seriositet där bilden av framgång välförtjänt rivs ner
