Klicka på bilden, för att se hela bilden
I mitten på åttiotalet var jag en hängiven Stephen King-läsare. Klassiker som Christine, Cujo, The Dead Zone och Eldfödd plöjdes i snabb takt på originalspråket. Sedan tog det av någon anledning bara slut. Inte en sida har avverkats sedan dess av denne alltjämt flitige författare. Förrän nu, det vill säga. Joyland är den första King-roman jag läst på sisådär trettio år. Helt otroligt vad tiden går, får man väl säga. Men mannen själv är lika produktiv som han alltid varit. Ett bevis på detta är att hela fyra böcker ytterligare har släppts sedan den här såg dagens ljus i juni 2013, och man undrar oroligt när karln egentligen sover.
Fast innehållet är förstås inte lika thrillerbetonat som då det begav sig på hedenhös åttiotal. Ovanämnda titlar är mer eller mindre skräckorienterade, men Joyland är i huvudsak en så kallad växa upp-historia. Det enda som egentligen när spänningsådran är ett olöst mord som dyker upp i berättelsen då och då och adderar obehag till helheten. Det är lite som i novellen Stand By Me där fyra barndomsvänner ger sig ut på en upptäcktsresa efter kroppen av en pojke, som dödats av ett tåg.
Huvudpersonen i Joyland är dock ett antal år äldre. I handlingens centrum finner vi storyns jag Devin Jones, en collegestudent som spenderar sommaren med att arbeta på ett nöjesfält efter att ha blivit dumpad av sin flickvän. Det blir en händelserik sommar då han både får hjältestatus bland sina kollegor och finner viktiga ledtrådar i ovannämnda mord. Fast det dödliga mysteriet i all ära, Joylands hjärta ligger i Devins mognadsprocess. Berättelsen avhandlar i första hand sådant som den första hjärtesorgen, den första smaken av handfast kärlek och förvandlingen från yngling till man rent allmänt.
Sejouren på Joyland är något som Devin kommer att minnas för evigt, och de närmaste vännerna Erin och Tom, en äldre kvinna, hennes sjuklige son och alla de mer eller mindre udda kollegorna på (nöjes)fältet är alla vitala delar av denna gedigna helhet. King har visat sin mer känslopräglade och karaktärsdrivna sida tidigare i sådant som Den gröna milen, Nyckeln till frihet och ovannämnda Stand By Me och Joyland utgör ännu ett exempel på detta.
Samtidigt är det flyt i berättandet. Här finns inget dödkött, allt finns där av en anledning och Devins personliga mognad går hand i hand med de ledtrådar och de subtila skräcktendenser som läggs ut på väl valda ställen under läsningens gång. Joyland är drygt trehundra sidor manligt färgad återblick med både viss sentimentalitet och svärta i mixen. King räds vare sig att reta tårkanalerna eller beröra livets hårda realiteter i sina beskrivningar, och det är onekligen en styrka.
Som helhet är jag dock inte bara imponerad av det gedigna hantverket, utan också av den uppenbara ständigt flödande inspirationen, som den numera åldrande författaren alltjämt tycks vara i besittning av. King är med andra ord fortfarande Kung efter alla dessa år, och han förtjänar den titeln fullt ut.
skriven 2015-11-11
Du kanske gillar:
KATHARINA ORAVSKY SANDSTRÖM : FLAMINGOKVINDEN: FORTAELLINGER OM MENNESKER, HELBRED OG ARBEJDSLIV
MARY L. TRUMP : TOO MUCH AND NEVER ENOUGH – karaktärsmord med seriositet där bilden av framgång välförtjänt rivs ner
SUZANNE COLLINS : BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
RICK RIORDAN : OLYMPENS HJÄLTAR – myternas mästare i högform med Olympens hjältar
