THE DARKNESS – heroiska och alltjämt over the top

Annons

När albumaktuella The Darkness försvann in i en kaotisk dimma av inbördes tjafs, en nedåtgående trend kreativt, missbruksproblem och olustkänslor efter en lika intensiv som framgångsrik femårsperiod i början på millenniet var det få som någonsin trodde på en återförening. Ändå sammanstrålade bandet igen 2011, gav sig ut på världsturné och återupprepade succén med ett nytt album. En tillfällig comeback, trodde många med tanke på bandets struliga historia, men för sångaren Justin Hawkins och hans mannar fanns det aldrig något annat alternativ än att arbeta på lång sikt.

– Nej, vi har aldrig tvivlat. Jag förstår inte varför folk fått intrycket att det här var något tillfälligt. För egen del insåg jag redan från första stund när vi väl hade återförenats att vi skulle fortsätta. Vi är i god form nu och alla njuter av att hålla på med det här. Fast det händer förstås att vi blir oroliga för att det ska bli problem mellan oss igen även om ingen skulle erkänna det.

Justin fortsätter resonemanget och säger att det hade varit “genomgiftigt” att satsa kortsiktigt. Därför var det viktigt att göra en ny skiva omgående. På så vis skulle bandet fortsätta vara närvarande mer än en sommar.

– Vi ville inte bara casha in och spela på festivaler en säsong. Vi ville göra avbön för att vi hade splittrats tidigare och ta vid där vi slutade.

Vilket är precis vad kvartetten gjort. Knappt tre år efter återkomsten med Hot Cakes återvänder de med ny musik i form av Last of Our Kind, ett verk som är precis lika mycket i avsaknad av subtilitet som vanligt. Ränderna går således aldrig ur, de tio färska låtarna håller fast vid de ideal som stavas glammig hårdrock modell over the top. De som till äventyrs tvivlar behöver bara lyssna på öppningsspåret Barbarian, ett sedvanligt kaloririk sång om våra förfäder vikingarna. I pressmaterialet har Justin har själv sagt att den innehåller inte en, utan två monologer, ett gitarrsolo värt att kallas oansvarigt, ett riff som gör kvinnorna knäsvaga och en refräng som får vuxna män att skita på sig.

– Förr brukade vi alltid be kända journalister skriva vår bio, men då var vi tvungna att leva med vad de skrivit även om vi inte gillade det. Men det är viktigt att tala från hjärtat med en egen röst, det är halva grejen. Ingen vill läsa en pressrelease som berättar samma story för hundrade gången.

– Ditt författande av pressreleasen går i linje med tillblivelsen av själva skivan. Din bror Dan har producerat på egen hand och ni har spelat in i hans studio. Samtidigt är det här ert första släpp på eget bolag. Det verkar som ni kan bestämma över ert öde på allvar nu?

– Yeah, vi har återtagit kontrollen över allt vi överlät till andra och vari irriterade på förr. För på gott och ont är det bättre att klandra oss själva om något blir fel. Vi bestämmer allt tillsammans nu, tidigare tog någon annan besluten. Vi fick höra i efterhand vad som bestämts ”Tack för det, vi kunde väl fått veta det lite tidigare”, tyckte vi. Fast nu behöver vi inte oroa oss för sådant längre.

– Men bortsett från det; vad är skillnaden på dagens The Darkness och den upplaga av bandet som slog igenom 2003?

– Tolv år och en annan trummis och massor av nya sånger. Också kommunicerar vi med varandra nu, vilket innebär fler ändlösa diskussioner om viktiga saker. Ingen av oss är överens om allt och alla måste känna sig briljanta när det gäller allting. Men jag skulle inte vilja kalla det mognad, det är bara så att vi kan prata med varandra nuförtiden.

– Hur står det till med era egon då?

– Vi vill alla hellre kalla oss heroiska, och jag antar att man kan kalla det för en form av ego. Men samtidigt funkar det inte att spela bombastisk rockmusik och vara pojken i huset intill. Istället måste man vara killen som kör den snabba sportbilen. Det går inte att vara blygsam, det här är rock. Det är tighta brallor och stora gester som gäller. Om jag inte insett det hade jag inte gjort det folk betalar mig för.

– Men bortsett från det har jag alltid haft intrycket att du verkligen gillar att stå på scen och vara rockstjärna?

– Ja, det hade varit synd om det inte varit så. För när allt kommer till kritan är det här det bästa jobbet i världen utom möjligen astronaut och fotbollsspelare. Personen på scen blir en förlängning av mig själv. Om det slutat kännas på det viset hade jag lagt av och låtit någon annan ta över.

Skriven 2015-04-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners