BLUES BROTHERS APPROVED. LIVE ON STAGE, Baltiska Hallen, Malmö den 21 januari

Annons

Blues Brothers vägrar dö. Filmen med originalen Dan Aykroyd och James Belushi må ha trettiofem år på nacken vid det här laget, men liveshower håller minnet vid liv. I dagens läge finns det fyra olika konstellationer som åker världen runt och spelar de gamla klassiska låtarna mer eller mindre regelbundet. En av dessa är Blues Brothers Approved, som gjorde Malmö den äran i onsdags. Jag säger ära, för det var verkligen ett rent nöje att detta elva män och kvinnor starka gäng kom till stans tristaste konsertanläggning och spred glädje av klassiskt populärmusikssnitt.

En kombination av sann kärlek till repertoaren, gediget showmanship och ett genomproffsigt genomförande över hela linjen präglade tillställningen. Inga misstag syntes så långt ögat kunde se eller örat höra och svänget var som sig bör enormt. Avslutande signatursången Everybody Needs Somebody to Love utgjorde bara klimaxet på ett hyfsat stort knippe starka tolkningar av örhängen inom företrädesvis blues, R & B och soul av den gamla skolan. Allt framfört med lika delar respekt för rötterna och respektlös lössläppthet, för övrigt.

Men covern på Tammy Wynettes countrystandard Stand By Your Man fick förstås en helt annan innebörd när “bröderna” Brad Henshaw och Chris Chandler med nollställda ansiktsuttryck gjorde denna urkvinnliga sång till en manlig duett. Den komiska effekten var uppenbar, men Wynette själv hade nog inte känt sig helt bekväm med denna tolkning, för att nu uttrycka det lite försiktigt.

Fast den här upplagan av Blues Brothers lika lite som originalet tar förstås sig själva särskilt mycket på allvar. Musiken tas för all del synnerligen seriöst, men inte resten. De som till äventyrs tvivlade på detta hade bara behövt vara på plats i Baltiskan och skåda duon i bikostymer avverka bluesiga King Bee. Ett medvetet fånigt tilltag förstås, men knappast någon bisak om lustigheten tillåts. För det som var rätt för de första Jake och Elwood Blues är rätt även för efterföljarna. Det är ju trots allt så att karaktärerna själva gärna får skoja till det, det är en del av showen. Men det får aldrig gå ut över musiken, i det avseendet kompromissar man aldrig.

Allt detta framgick givetvis med all önskvärd tydlighet rakt igenom hela showen. Allt satt som smäck vare sig det nu handlade om rivig rocksoul, som i Gimme Some Lovin’, festlig boogierock á la allsångsfavoriten Flip, Flop, Fly, balladsoul i form av en tjusigt avskalad Under the Boardwalk eller rent av partajartad James Brownefunk, modell jättehiten från Rocky IV, Living in America. Och låt oss för all del inte glömma de tre färgstarka körtjejerna. De stal föreställningen varje gång de fick chansen, och gjorde helheten ännu bättre. Vilket inte vill säga lite.

skriven 2015-01-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners