FIRST AID KID, Stay Gold (Sony)

Annons

First Aid Kits framgångssaga fortsätter. Detta tredje album har redan bland annat nått en elfteplats i England och plats tjugotre i USA. Samt toppen på den svenska försäljningslistan, förstås. Få kunde ana en sådan succé när debuten Big Black & Blue släpptes för drygt fyra år sedan. Allra minst undertecknad. Jag menar, tidlös indiefolk och americana eller som jag skulle vilja beteckna det hela som, retrocountry med samtida touch, som går hela den kommersiella vägen. Det låter inte särskilt troligt på pappret. Ändå lyckades tjejerna slå. På global front, dessutom.

Men så har de också haft proffstyckarna med sig från dag ett, och då kan även otrendig musik plötsligt etiketteras som hipp och inne. Det är därför hypen vid det här laget blivit så stark att den börjar nå bristningsgränsen. Samtidigt har vanliga dödliga överallt med känselspröten ute lyssnat på gurusarna och tagit till sig budskapet även om de annars aldrig ens skulle ta i den här typen av musik med tång.

Men med detta sagt: First Aid Kit kan till skillnad från många andra åtminstone till större delen leva upp till hypen, och det nya verket ger mig inte anledning att förändra det omdömet. Precis som på förra skivan The Lion´s Roar har Mike Mogis, till vardags i Bright Eyes producerat, och man kan verkligen säga att han kört på i samma spår och förfinat det ytterligare. Smekande luftiga arrangemang som bär upp och framhäver systrarna Söderbergs ofelbara stämsång är melodin inte bara för dagen, utan förmodligen ett recept som kommer att föra dem ännu högre på karriärstegen. The sky’s the limit, som det heter.

Det räcker med att lyssna in öppningsspåret My Silver Lining för att inse att det är skönsjungande business som vanligt som står på agendan. Eller varför inte lysna på titelspåret eller avslutande vemodsfyllda balladen A Long Time Ago, så förstår ni poängen. Jag håller med den utländska kollega som påstod att Stay Gold förmodligen är det mest storslagna och tjusiga Söderbergsystrarna gjort hittills. Samtidigt håller låtskrivandet lika hög klass som tidigare. Minst. Lägg därtill att det på sedvanligt vis vimlar av starka refränger, så förstår säkert vem som helst att det inte finns överdrivet mycket mer att önska sig av Johanna och Klara. I alla fall inte den här gången.

Skriven 2014-07-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners