SADIE AND THE HOTHEADS frontas av Downton Abbeystjärna

Annons

En gång tiden började Downton Abbey-stjärnan Elizabeth McGovern karriären som Hollywoodstjärna med framtiden för sig. Med filmer som Ragtime, Once Upon A Time In America, Vittnet i fönstret och Johnny Handsome var hon med och definierade åttiotalet. Idag nästan trettio år senare är storfilmerna bara ett flagnat minne medan intrigerna I kostymserien ifråga bara är en bisak. Istället har det egna bandet Sadie And The Hotheads tagit över tillvaron och blivit en prioriterad hjärtesak.

– Ja, jag måste säga att jag är så inne i musiken nu att jag inte har tid att jaga roller, deklarerar hon. Jag vill kanalisera all energi på det här. För tillfället är bandet så bokat att jag inte ens är tillgänglig för något skådespelarjobb även om jag hade blivit tillfrågad.

Sadie And The Hotheads bildades 2007, och redan samma år släpptes debutverket I Can Wait. Historien började mer eller mindre i samma ögonblick som Elizabeth började ta lektioner av gitarristen Steve Nelson. Strax därefter började den sistnämndes bror Simon värva medlemmar till det blivande projektet, och på den vägen var det. I egenskap av välmeriterade samarbetspartners och studiomusiker såg de till att få bollen i rullning.

– Innan dess gjorde jag alltid covers på folk som Joni Mitchell och Bob Dylan, men Steve sade till mig att jag borde skriva mina egna sånger. Han tyckte jag behövde en egen röst, och gav mig självförtroendet att uttrycka mig.

– Hur är responsen på det ni gör?

– Well, det känns alltid toppen när vi spelar live. Jag har en känsla av att folk går hem nöjda efteråt även om jag vet att vi har en fördel tack vare min medverkan i Downton Abbey. Samtidigt är det en pärs att försöka få folk att acceptera oss av samma anledning. Folk har förutfattade meningar, så det tar tid att få acceptans för dem vi är. Musikpressen har haft svårt att ta oss på allvar, vi har hela tiden fått bevisa vad vi kan.

Möjligen har det tämligen otrendiga soundet också haft en menlig inverkan på det här med de avvaktande reaktionerna från kritikerna. Ett otrendigt närmande till country, folk och pop i en positivt färgad mix är inte direkt vad NME och liknande publikationer letar efter. Men Elizabeth själv tycker att senaste verket How Not To Lose Things är ett lyft jämfört med föregångaren oavsett vad förståsigpåarna säger.

– Ja, första skivan var en aning mer primitiv. Vi spelade in den på våra hemmadatorer och mixade den själva, och även om jag nu fortfarande kan känna att det är en kraftfull skiva tycker jag att How Not To Lose Things är både ambitiösare och har mer djup.

– Du nämnde tidigare att det känns “toppen” att spela live, men jag har läst en intervju där du sagt att du var skräckslagen för att stå på scen i början. Kan du minnas den känslan idag?

– Det var som att hoppa ut ur ett plan utan fallskärm. Stegen fram till micken var lika hemska varje gång. Ändå var det något med det som var tilltalande och fick mig att göra det igen, och nu efter att ha gjort det i flera år har det betalat sig. Nu känns det som en plats där jag kan vara privat.

– Musiken är uppenbarligen din förstaprioritering nuförtiden, men du slog igenom som skådespelerska i en rad tämligen högprofilerade filmer. Jag kan tänka mig att den tiden känns som ett helt annat liv idag?

– Fast det är ändå en del av mig som jag bär med mig. Men det är inget jag funderar på på en daglig basis. Jag är en vanlig person med arbete och barn. Nuförtiden är det en del av mitt förflutna som mest finns kvar i mitt bakhuvud.

– Kärleken fick dig att lämna New York och flytta till England i början på nittiotalet. Tvekade du innan du tog steget?

– Nej, jag tvekade inte, men efter jag flyttat hamnade jag I chock och var tvungen att processa allting. Hela mitt liv hade förändrats. Men jag gifte mig med min man, och det är en väldigt lycklig del av mitt liv.

– Det var någonstans i samband med flytten som din karriär tappade fart också. Berodde det på att Hollywood övergav dig då?

– Det är omöjligt att säga. Men jag tror inte det hjälpte att jag lämnade USA. Fast det har inte spelat någon roll för Johnny Depp, han flyttade ju till Frankrike. Ärligt talat tror jag faktiskt det var en kombination, min karriär hade behövt mycket massage oavsett vilket. Men vem vet, man kan bli galen av att tänka på sådana saker.

Skriven 2013-08-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners