THE LONE RANGER

Annons

FAKTA
Regi: Gore Verbinski
I rollerna: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Armie Hammer, William Fichtner, James Badge Dale

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2013-07-03

Hollywoods brist på fantasi har resulterat i att ännu en gammal populärkulturell ikon dammats av. Med tveksamt slutresultat.

“The Lone Ranger” började som radioföljetong i USA på 1930-talet och har under decenniernas gång knoppat av sig i såväl bok-, Tv-, serietidnings- som filmform.

Själv har jag ingen större relation till den maskerade westernhjälten, har läst några av serietidningsavsnitten, men det var inget som direkt fick mig att slå klackarna i taket. När jag tänker på The Lone Ranger (eller Svarta Masken som han kallades på svenska), tänker jag främst på kompanjonen Tonto, och att hans namn klingar rasistiskt i mina öron. Men det är kanske bara jag.

Vill man göra det lätt för sig, kan man kalla “The Lone Ranger” för en westernversion av “Pirates of the Caribbean”-serien, inte minst p.g.a. att filmteamet i mångt och mycket är det samma. Gore Verbinski regisserar, Johnny Depp innehar huvudrollen (eller ja, ståtar åtminstone som första namn på affischerna) och en av manusförfattarna (Ted Elliott) dyker upp även här.

Filmen har haft stora problem under produktionstiden med ständigt överskriden budget och lär ha sammanställts utan att man riktigt fått med allt som planerats. Jag ska inte påstå att det märks, men…

Kalla mig konservativ, men för mig är westernfilmer INTE lika med James Bond. Dramatiskt, men ändå ett hyfsat lugnt tempot, en vila över bilderna, ett mindre crescendo här och där innan den stora finalen. Sådan är min vilda västernfilm.

Så är det inte i “The Lone Ranger”.

Nej, detta är en berg- och dalbanefärd (dock främst medelst tåg) som mer påminner om Gråben och Hjulben än om John Wayne.

Och det hade väl trots allt kunnat funka om man varit någorlunda konsekvent. Men denna Disneyproduktion är en film som inte vet vilket ben den ska stå på. Man sprattlar fram och tillbaks mellan blodig action och tramskomik. Filmens olika beståndsdelar “gifter sig” (som det så fint heter i dessa dagar) helt enkelt inte.

Jag har svårt att tänka mig att verket kommer att slå an några strängar hos merparten av den nya generationen; jag har svårt att tro att detta kommer bli någon större succé och jag har svårt att tänka mig en uppföljare!

Och vilken är egentligen den tilltänkte målgruppen? Tror folket på Disney att den unga generationen blivit så tillvand av allt dataspelsmördande att realistiska mord uppfattas som “ingenting”?

Det verkar så. Och kanske har de rätt. (Filmen har 11-årsgräns i Sverige, vilket innebär att sjuåringar i målsmans sällskap kan se filmen.)

Filmen har dessutom begåvats med en totalt onödig ramhandling, där en liten kille i 8-9-10-årsåldern 1933 besöker ett nöjesfält i San Fransisco och i ett tält stöter på en urgammal indian placerad i en monter. Möjligtvis har filmmakarna sneglat på “Little Big Man” (1970), där upplägget är snarlikt – en väldigt gammal indian ser tillbaks på sitt liv och berättar om sina spektakulära äventyr från ett väldigt eget perspektiv. Hade ramhandlingen hamnat på klippgolvet hade denna två och en halv timma långa skapelse möjligtvis varit något mer uthärdlig.

Johnny Depp gör rollen som Tonto och hade detta varit första gången vi sett skådespelaren ifråga, hade vi nog älskat hans prestation, men nu blir det bara ännu en variation på många likartade krumelurer.

Dock måste man ge filmskaparna en eloge för Depps ansiktssminkning inspirerad av konstnären Kirby Sattlers skapelse “I Am Crow”.

Armie Hammer, som var så utmärkt i dubbelrollen Cameron Winklevoss / Tyler Winklevoss i “The Social Network”, spelar The Lone Ranger, men är här mest “another pretty face”.

William Fichtner i rollen som antagonisten Butch Cavendish däremot, där kan vi tala om en fuling, en riktig fuling. Nästan lika obehaglig som han var i “Prison Break”. (Kannibal dessutom – kul för pappa att förklara för sjuåringen när de kommit hem.)

Helena Bonham Carter har en skruvad – tillika onödig – roll som bordellmamma med elfenbensben (ja, ni får se själva!) och en pistol i skoklacken… Eh… ett försök att locka Tarantinopubliken..?

Sista halvtimman satt jag bara och längtade till att eländet skulle vara över, samma känsla som jag överkoms av när jag såg “Man of Steel” förra veckan, allt detta hysteriska hoppande och skrikande och springande och snubblande och skjutande – tänk dagisklass på speed! Gillar ni sånt , rekommenderar jag filmen av all min kraft, har ni däremot förkärlek för lite mer subtil underhållning, bör ni nog avstå.

Skriven 2013-07-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners