CRASH

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Paul Haggis
I rollerna: Sandra Bullock, Don Cheadle, Matt Dillon

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2005-09-09

Fundamentet finner vi givetvis i Altmans ”Nashville”. Sedermera utvecklat och förfinat inte bara av altmeistern himself, utan också av exempelvis Lawrence Kasdan (”Grand Canyon”), Paul Thomas Anderson (”Magnolia”), Tarantino (”Pulp Fiction”) och, inte minst, av Mexikos Alejandro González Iñárritudet (”Älskade hundar” och mästerverket ”21 Grams”).

Vi kan snart tala om en ny genre. Existentiella dramer där man korsar ett antal (åtminstone mer än fem) väsensskilda karaktärers öden och äventyr hit och dit och upp och ner, kombinerat med ett väsentligt mått slumpens skördar – något som inte sällan utmynnar i ond, bråd död. Glöm inte att krydda med lite new age-mystik om soppan aspirerar på kritikerframgångar.

Manusförfattare tillika regissör till ”Crash” är en drygt 50-årig kanadensisk herre vid namn Paul Haggis. Trots att han varit verksam i branschen, framför allt som manusförfattare, i cirka trettio år nu, med en penna i allt från ”Love Boat” och ”thirtysomething” över ”L.A. Law” (”Lagens änglar”) till Chuck Norris-serien ”Walker, Texas Ranger” (som han faktiskt var med om att skapa), var det väl inte förrän i samband med ”Million Dollar Baby” förra året, som den stora allmänheten fick upp ögonen för mannen. Det var Haggis som skrev manuset, baserat F.X. Tooles berättelser, till det ganska övervärderade verket.

Ursprungligen var han också var tänkt att regissera boxningsdramat, men då arbetet med ”Crash” pågick samtidigt, blev det lite för mycket av det hela och den redan kontrakterade huvudrollsinnehavaren, Clint Eastwood, fick erbjudandet att överta arbetet. Med känt resultat.

Ni som eventuellt har läst min recension av ”Million Dollar Baby” minns möjligtvis att mina största anmärkningar mot verket ifråga var klyschor, klichéer och logiska luckor. Och samma invändningar kvarstår även i fallet ”Crash”, även om ”logiska luckor” kanske inte bör användas i samma andemening beträffande denna skapelse, då de i mångt och mycket utgör grundförutsättningen för att verket ska hålla ihop.

Nu tycker jag i och för sig inte att ”Crash” är någon speciellt dålig film, den ligger kring medel och i paritet med det sevärda – och jag kommer definitivt att investera i dvd-utgåvan för att se om jag vaknat på fel sida och missat något avgörande. Däremot är det en väldigt hollywoodsk skapelse, med allt vad det innebär av de i det föregående stycket nämnda klyschorna och klichéerna. För att inte nämna planteringar. Givetvis måste pistolen som en viss butiksinnehavare införskaffar under filmens första hälft få en avgörande betydelse under den andra. För att kalla något mästerverk undanber jag mig dylika tilltag. Året är trots allt 2005.

Lägger man dessutom tyngdpunkten på det brännheta ämnet ”rasism”, bör det åtminstone i min bok verka lite mindre kalkylerat. Den tv-anpassning Haggis rimligen är uppväxt med, slår igenom väl mycket. Tanken är möjligtvis – förhoppningsvis, säkerligen – god, men absolut icke utförandet (nu skall det tillstås att dessa rader är något färgade av alla dessa ”MÄSTERVERK”– rubriker som omgärdar filmen). Tvärtom, alla klichéer gör att ”Crash” i själva verket lätt kan uppfattas som just rasistisk.

Som vanligt, tänker jag inte gå in på handlingen i detalj. Vi befinner oss i Los Angeles, nutid. Våra huvudpersoner är bland andra poliser, politiker, butiksinnehavare och hemmafruar. Men har ni sett en del av de filmer som nämns i ingressen, har ni ett bra hum om vad det hela handlar om – tänk mer ”Grand Canyon” än ”Pulp Fiction”.

Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig. Jag föll speciellt för Don Cheadles och Michael Penas karaktärer. Andra rollfigurer har jag däremot större problem med. Exempelvis är Sandra Bullocks bara diffus, och den persiske butiksinnehavaren (Shaun Toub) är än mer skum; verksam i landet sedan flera år, kan knappt ett ord engelska, driver butik, smart och helkorkad på en och samma gång …

Skuldkänslor, hopplöshet, gömda, glömda hemligheter, trauman; våra huvudpersoner gör dagligen sitt bästa för att gömma och maskera sin rätta identitet.

Slutligen – och på något sätt min egentligen allvarligaste anmärkning: Om jag minns rätt, skall denna film utspelas under 36 timmar (åtminstone inte mer än 48 timmar). Nej, så många tillfälligheter, förvecklingar och så vidare som ledar till att trådarna knyts ihop, under så kort tid, kan jag helt enkelt inte köpa. Nej, fan, blir nästan förbannad när jag tänker på hur jävla mycket säljaren begär av mig.

Klart att jag inte har något emot att trådar knyts samman, men att, av någon anledning, låta handlingen utspelas under ett eller två dygn, och låta före detta främlingar snubbla över varandra titt som tätt i miljonstaden Los Angeles under denna korta period, det frestar på det logiska tänkandet lite väl mycket!

Haggis kan säkert visa sig vara någon som sticker ut långt ifrån mängden i framtiden, men i undertecknads ögon har han fortfarande ett par stora steg att ta innan han befinner sig där de flesta kritiker redan placerat honom.

Skriven 2005-09-09

print

Våra samarbetspartners