NOAH AND THE WHALE vill inte placeras i folkrockfacket

Annons

Brittisk folkrock lever, och allt handlar inte bara om världsstjärnorna Mumford & Sons. Bakom denna osannolikt framgångsrika combo finns akter som Laura Marling, Emmy The Great, Johnny Flynn och Keanes sidoprojekt Mt. Desolation. Samt icke att förglömma Noah And The Whale som inom loppet av bara fem år stigit upp från obskyriteten och blivit en av de klarast lysande stjärnorna i genren. Förra albumet Last Night On Earth sålde platina på hemmaplan, och gav bandet bandet ett respektabelt genombrott i en stor del av världen. För att inte tala om otaliga fina recensioner. Fast kvintetten tvivlar förstås ibland på om kritikerna verkligen förstått vad de försöker göra.

– Yeah, vi är fortfarande lite förundrade över att vi stämplats som ett folkband, erkänner den klaviaturspelande violinisten. Tom Hobden. Visst, jag inser att det är lättare för folk att få ett hum om oss om vi blir placerade i ett fack, men bortsett från att jag spelar violin är det inte riktigt vad vi är. Så redan från början sögs vi bara in i något vi inte kunde styra.

Denna synpunkt ska emellertid inte tas som gnäll. Tom är den förste att skriva under på att bandet haft flyt de senaste åren. Han säger sig vara ytterst tacksam för all god respons bandet fått hittills. Men han säger också att färska verket Heart Of Nowhere utgör en slags övergång till något nytt där gitarrer och syntar tillåtits ta över ljudbilden utan större hänsyn till tidigare alster. Lite förvånande menar violinisten dessutom också att det här förmodligen är den personligaste skivan hittills.

– Well, jag tror att vi medvetet skalade av allt ner till grunden. Vi försökte vara ärliga, och tramsade inte runt i studion. Allt det här lyser verkligen igenom live, det är i alla fall vad jag hoppas. Vi ville spela in låtarna i en tagning, och varje gång det lyckades kändes det som en riktig prestation. Då slutade vi direkt, och gick ner till puben.

– Sedan har jag förstått att texterna avhandlar slutet på ungdomstiden och vänskapsminnen?

– Absolut, yeah. Vi försöker försöker alla hitta vår plats, och när man når vår ålder slutar många plugga. Då är det svårt att hitta ett bra jobb och tufft att betala för någonstans att bo. Det är en konstig tid, man famlar sig fram för att ta de första stegen i vuxenlivet. Det är sådant vi påminns om varje gång vi träffar våra vänner mellan turnerandet.

Noah And The Whale bildades så sent som 2006. Då var det bara Tom och sångaren Charlie Fink som spelade hemma i vardagsrummet. Sedan rullade det bara på när de andra tre medlemmarna hade värvats och gjort laguppställningen fullständig. Vid den här tiden studerade gänget musik på college. Musiken hade hamnat mer i fokus, så steget var inte långt till att börja resa runt och spela live på helgerna.

– Det gjorde vi mycket som en kul grej, men det var tur att vi kom så bra överens med varandra redan från början. Vi kan se spänning i allt vi gör. Det bästa nu är att vi alla har samma arbetsrytm. När vi avslutat en skiva går vi bara vidare till nästa. Så nu har vi en ganska stor repertoar att ösa ur. Vilket är briljant nu i sommar när vi ska ut och spela på en massa festivaler.

– Ni har gjort fyra skivor på fem år. Ni verkar gilla att hålla igång hela tiden?

– Det gör vi helt klart. Men eftersom Charlie dominerar låtskrivandet tar han större delen av bördan. Han är en riktig arbetsnarkoman. Jag kan tycka han borde ta några dagar ledigt då och då, men jag är inte rätte mannen att föreslå det för honom.

– Hur tycker du livet har förändrats sedan den här karusellen började? Tror du vanligt folk fått för sig att det har förändrats mer än vad som i själva verket är fallet?

– Yeah, definitivt. Folk där hemma vet att vi är väldigt normala. Sedan när vi är på turné blir det allt lite galet ibland. Fast eftersom vi alla har förståndet hyfsat i behåll och håller koll på affärsbiten och allt annat runt omkring spårar det aldrig ur. Men visst har vi råkat ut för en del fallgropar också. Samtidigt är vi fortfarande här, och det tycker jag är ett testamente på att vi är här för att stanna.

Skriven 2013-06-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners