CIRQUE DU SOLEIL: ALEGRIA, Forum, Köpenhamn

Annons

FAKTA
Premiär den 13 februari
Regi: Franco Dragone

Alegria spelas med undantag av måndagen den 18 varje dag fram till och med den 24 februari.

Det är inte direkt varje dag jag ser mig nödsakad att göra avbön, men med lite perspektiv tvingas jag trots allt erkänna att fullpotts-betyget till Michael Jackson-hyllning Immortal i höstas kanske var att ta i. Visuellt bländande som vanligt var det hela förvisso, men det fanns också vissa tendenser till plottrighet och en konsertprägel – för all del en glittrigt lyxig sådan – som inte kändes helt klockren med tanke på att upphovsmännen till Cirque du Soleil framförallt står för en slags storslagen mix av show, teater och cirkus där de olika elementen får ta mer eller mindre plats beroende på vad temat är.

Fast i fallet Alegria precis som i förra årets Malmöbesökande Saltimbanco befinner sig det kanadensiska sällskapet sig förstås på välbekanta marker. Men så är också det här också en av de tidigaste uppsättningarna. Världspremiär var det redan 1994. Därför kan man mycket väl se det här som en slags provkarta på vad som utgör Cirque du Soleils själ. Så här såg deras föreställningar nämligen ut i initialfasen innan de började specialisera sig på diverse olika ämnen, typ vatten (O), erotik (Zumanity), magi (Believe) eller artister (Love och Viva Elvis).

Alegria gör således skäl för den numera inte alls heltäckande etiketten nycirkus. De som såg ovannämnda Saltimbanco förra året lär känna igen en del. Dock får jag nog säga att showen på Forum ter sig både mer arty, lite mörkare och kanske en aning vuxnare i tonen. Men svårtillgängligt är det här förstås inte. För ytligt sett levererar man givetvis samma typ av högkvalitativa cirkuskonster.

Själv fastnade jag bland annat för den actionladdade uppvisningen på studsmatta då sex män samtidigt fick alla andra akrobatförsök i denna nisch att blekna. Likaså var det inte svårt att imponeras av kvinnan som höll igång fem rockringar samtidigt med alla delar av kroppen eller de muskulösa gossarna modell Conan-light som gav talesättet leka med elden helt nya dimensioner. Och vem kan glömma de två ormkvinnorna som ännu en gång bekräftade att människan bokstavligt talat inte knäcks i första taget? Inte jag i alla fall. Det sistnämnda numret var ett utmärkt exempel på Cirque du Soleils mer poetiska sida där det spektakulära utanpåverket fick stå tillbaka till förmån för det lågmält artistiska.

Fast de som föredrog något mer humoristisk kunde förstås med fördel avnjuta ett antal clowner som både fungerade som sammanhållande länk och så kallad comic relief mellan de många svettiga numrena. Detta var väl inte de mest minnesvärda inslagen om ni frågar mig, men så står heller inte dessa lustigkurrar särskilt högt i kurs i min bok. Det blir oftast för övertydligt och tramsigt för min smak även om de sminkade herrarna i Alegria förvisso visade sig vara både synnerligen duktiga på kroppsspråk och tämligen innovativa i sina upptåg.

skriven 2013-02-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners