LUCY ROSE – Englands nya singer/songwriterhopp

Hittills är albumaktuella Lucy Rose mest känd för sin association och nära samarbete med nya indiepopsensationen Bombay Bicycle Club, men den situationen håller på att förändras drastiskt. Efter att ha laddat upp sin första musikvideo Night Bus på YouTube för två år sedan växte hypen snabbt. Fler videos följde och snart var miljonpubliken ett faktum. Därefter var det bara en tidsfråga innan skivkontraktet var i hamn.

– Ja, precis, bekräftar den tjugotreåriga sångerskan. Men det där med videon var egentligen bara en rolig grej från början. När jag först lade upp den hände allt bara pang på. Jag vet inte hur, men det var väl bara ett vanligt internetfenomen.

Men fenomen eller inte. Lucy säger att hon på intet sätt vill förlita sig på att framgången ska komma av sig själv. Hon har en gammaldags inställning som går ut på att jobba långsiktigt med mycket gigande, så att fanbasen byggs upp från grunden. Även om bara hundra människor kommer på en spelning, så är det ändå ”fantastiskt”, tycker hon. Särskilt nu när debutalbumet, betitlat Like I Used To hunnit släppas och nå så pass högt som nummer tretton på den brittiska försäljningslistan.

– Yeah, det stämmer. Men du vet, jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska värdera det där. Jag är bara lycklig över att folk vill köpa min skiva. För mig handlar som sagt allt om en långsam uppbyggnad. Jag vill växa gradvis.

– Hur mycket bryr du dig om vad kritikerna skriver?

– Jag läser ingenting. Det är tröttande att lyssna på så många olika åsikter. Jag försöker vara ärlig och trogen mot mig själv istället. Om man har en egen vision blir resultatet som fräschast. Sedan vet jag att recensioner är viktiga, men det är samtidigt en rätt bisarr grej.

Samtidigt erkänner Lucy gärna att beröm i stil med Vogues utnämning av henne som en av årets ”Breakout Stars” varit bra för självförtroendet. Det ger en antydan om att inriktningen så här långt är någorlunda rätt, menar hon och nämner något motvilligt Neil Young och Joni Mitchell som några av hennes mest uppenbara inspirationskällor.

– Dom älskar jag verkligen. Sedan är det givet att Bombay Bicycle Club också påverkat mig eftersom jag arbetat mycket med dem. Men jag försöker jag att inte tänka för mycket på allt det där när jag skriver.

– Din röst är väldigt bräcklig. Har den alltid varit det?

– Yeah ha ha. Jag antar det. Jag har aldrig tagit sånglektioner, så jag gör det väl inte rätt. Jag är inte en av de där stora sångerskorna, men min röst är en viktig del av den jag är. Och samma sak gäller texterna. Allt jag skriver handlar om mig eller folk jag känner. Det hade aldrig funkat för mig att skriva om något om jag inte själv upplevt det.

– En viss Charlie Hugall har producerat. Han är väldigt mycket på uppåtgående just nu vad jag förstår?

– Ja, han har arbetat med Florence & The Machine och Ed Sheeran tidigare. Fast det här var första gången han gjorde något på egen hand, och han förstod mig verkligen. Alla andra vill dra åt ett visst håll, men han gav mig valmöjligheter, vilket var helt underbart.

– På tal om det. Du skulle ju egentligen läsa universitetet när du bestämde dig för att satsa på solokarriären. Vad tyckte dina föräldrar om det?

– De tyckte det var okay. De hade stötta mig oavsett vad jag bestämt mig för att göra. Fast det är klart det var skrämmande tid för dem eftersom det var omöjligt att veta om det skulle funka. Konkurrensen är ju stenhård.

– Dessutom är försäljningen av musik inte vad den varit i dessa dagar. Hur ser du på det?

– Mina tankar förändras varje dag. Ibland tror jag ingenting ska hända. Pressen är större nuförtiden. Liksom kändisdelen, och den är jag inte intresserad av. Men man måste ha tålamod. Som läget är nu har jag i alla fall hunnit få ut mitt första album. Samtidigt säljer jag ut shower både i England och runt om i Europa. Så jag måste vara positiv. Jag försöker påminna mig själv om att hela tiden sätta nya mål istället för att gnälla.

Skriven 2012-11-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners