CALEXICO deppar inte över att ha hamnat i ett fack

Annons

Fel etikett och dålig timing kan vara skillnaden mellan succé och ”bara” en hygglig födkrok. Fråga bara herrarna i Arizonacombon Calexico. Bandet bildades någonstans när den countryanstrukna no depression-rörelsen slog igenom utan att någonsin buntas ihop med storheter typ Jayhawks, Son Volt och Wilco. Samtidigt var de för tidigt ute för att flyta på 00-talets hypade folkrockvåg med band som Band Of Horses i spetsen. Resultatet blev att ännu ett band hamnade mellan de musikaliska stolarna och låstes in i den gigantiska alternativa americanafållan där kritikerrosorna förvisso flödar, men där grupperna dessvärre också är tretton på dussinet. Fast ena halvan av grundarduon, John Convertino gnäller inte. Han säger sig ändå vara nöjd med hur Calexicos karriär har utvecklat sig.

– Oh, absolut, utbrister han. Jag kan känna att det vi lyckats med ligger långt bortom mina vildaste förväntningar. Det är verkligen fint att vi kunnat hålla på så här länge, och bara det faktum att du ringer upp och vill prata med mig gör mig hedrad.

Den mycket ödmjuke John tillägger att den Skandinaviska publiken alltid fått alla i bandet att känna sig välkomna. Fast på senare år har fansen förstås vänta på ett nytt studioalbum. Hela fyra år har det tagit mellan förra studioalbumet och nya verket Algiers.

– Varför det dröjt så länge? Well, jag tror livet blir mer komplicerat när man blir äldre. Ett annat skäl är att vi behövde ta en paus. Vi var inte redo för att göra en ny skiva förrän nu. Vi hade alla ett behov av lite frihet och att få ha lite tid för oss själva.

– Hur tycker du de nya sångerna låter då?

– Jag skulle vilja säga att vi har plockat element från våra tidigaste skivor den här gången, Det finns en mörkare ton på de här sångerna. På samma gång har texterna mer svärta. Hela vår approach är subtil, jag tror det behövs ett par lyssningar för att man ska uppskatta det här till fullo. Vilket jag bara tycker är hälsosamt. Alla plattor behöver inte stega fram och ”Hallå, hur är läget”, och i det här fallet måste man titta under de olika skikten för att kunna ta till sig allting.

John säger att fansen förstår var Calexico kommer ifrån. De inser att bandet gör skivor med en viss låtordning som är avgörande för flytet i helheten, menar han och påminner om vikten av att ta sig tid och dyka ner i en hel fullängdare. Men den pianospelande slagverkaren är också mycket väl medveten om att i dessa internetdagar är de enskilda låtarna kung. Bristen på fokus hos folk rent allmänt är således uppenbar.

– Ja, det där kan vara lite deprimerande. Men det är också inspirerande. Om man till exempel gå ut på youtube och hittar något man gillar blir det en kedjereaktion när man fortsätter titta på andra relaterade videos. För övrigt får man bara släppa de negativa tankarna med det här. Det gäller att leva, släppa taget och se vad som händer, helt enkelt.

Calexico fick tidigt sin alternativa stämpel, och där var americanaetiketten i sin tur huggen i sten för både skivbranschen och de journalister som initialt uppmärksammade dem. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ med tanke på att de rotiga influenserna spretade och hämtades från diverse självklara genrer såsom country, tex mex och lantlig rock. Detta i sin tur gjorde att bandet aldrig blev signat av något av de stora majorbolagen. Americanaband får sällan eller aldrig den chansen.

– Fast grejen var ju den att jag och Joey kom från Giant Sand, som också är ett indieband, så det är inte konstigt att Calexico också hamnat i det facket. Men jag har alltid trivts med att ligga på indiebolag. Vårt nya skivbolag har gett oss fullständig frihet, och eftersom vi gillar att experimentera eller lägga in instrumentala spår på skivorna känns det här helt rätt.

– Fast det kan vara ganska hårt att ha den hållningen. Har ni aldrig funderat på att ge upp?

– Well, det där handlar nödvändigtvis inte om att ge upp. Det tror jag inte i alla fall. Det har mer att göra med hur man relaterar till musiken. Så länge man kan hålla en fräsch dialog går det att ta det som är jobbigt. För det som är tufft är resandet, bristen på sömn, dålig mat, och i vissa fall tjafs mellan bandmedlemmarna. Men vi hittar alltid sätt att hantera sådant, och när väl vi står på scen och folk uppskattar vad vi gör känns det som om vi kan ta allt sådant. Det är värt allt besvär.

– Men är det här lika roligt som när ni började för tjugotvå år sedan?

– Yeah. Det är både kul och utmanande. Jag älskar fortfarande alla känslor jag får på scen, alla dessa nerver som skakar om mig. Jag blir exalterad av att spela och spontaniteten håller intresset vid liv. På sistone har jag noterat en särskilt dynamik med fansen när jag stegar in på scenen som inte funnits där tidigare. Så så länge vi har en publik som ger oss så mycket som nu fortsätter vi säkert.

Skriven 2012-09-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners