REVIVAL, Wallmans, Cirkusbygningen, Köpenhamn den 19 september 2012

Annons

FAKTA
Premiär den 19 september
(Revival spelas valda dagar från nu fram till och med juni 2013.)

Nästan exakt ett år efter premiären på förra årets biZ är det dags för Wallmans Köpenhamnsfilial att slå till med sin nionde middagsshow på raken. Revival är titeln den här gången, och utan att nu gå händelserna i förväg är det inte direkt någon avancerad gissning att det blir succé igen. De tidigare uppsättningarna har trots allt lockat hela 570.000 besökare allt som allt. Vilket har sina givna randiga skäl. Wallmans har byggt upp ett gediget varumärke som signalerar kvalitet, och de levererade godset den här gången också. Regissören Johan Espeland har precis som med biZ skapat en välavvägt varierad skapelse med fräckt uppbyggda shownummer, akrobatik på bokstavligt talat hög nivå och ett musikaliskt spektra som rör sig från croonerjazz till metal.

Men självklart kändes greppen igen från senaste upplagan. Det var samma botaniserande i populärmusikhistorien och likartade försök att i åtminstone vissa fall göra något eget av dem samt i sin tur koppla dem till ett tilltalande visuellt shownummer. Det är detta som är konceptet, och möjligheterna att göra vad som faller de inblandade in är givetvis oanade eftersom röd tråd saknas i sådana här sammanhang. Det är inte svårt att uppskatta hela tanken med det här. Jag är själv en fan, och kan beklaga hela krogshowsfenomenets kräftgång rent allmänt. Fast avvägningen mellan olika musikaliska stilar och kontrasten mellan det mera showartade och nedtonade är förstås a och o om helheten ska klicka både konstnärligt och publikmässigt, och det tycker jag Wallmansgängen har lyckats med den här gången också.

Inte heller tedde sig helheten så förutsägbar som man skulle kunna tro. Fast ingen show modell Las Vegas utan några croonerinslag. Inledande This Must Be The Place återanvändes från förra årets biZ i ett lika tomterött som sprittande nummer med tre klädsamt nonchalanta Sinatrawannabees och en styck dam i glitterröd utstyrsel i fokus. Här sattes tonen, och på tal om Frankie Boy, så kom ett fullmatat medley med Pan Amtema ungefär halvvägs där alla medverkande hade dragit på sig tjusiga flyguniformer. Come Fly With Me var budskapet, och att döma av entusiasmen i Cirkusbygningen det var många som ville hänga med på en flygtur.

Ett annat favoritinslag var cABBAret. En del kanske tycker att Björn och Bennys sångkatalog tröskats till förbannelse vid det här laget, men detta fräcka småekivoka Cabaretinfluerade nummer uppvisade faktiskt en sexigt fräsch nyarrangerad sida av mindre kända alster som As Good As New, So Long och Two For The Price Of One.

Även Prince och Bruce Springsteen hade förärats egna nummer. Den förstnämnde hade blivit tilldelad ett österländskt tema medan Bossens låtar framfördes i blue collarmiljö. Jag misstänker att båda superstjärnorna nickat godkännande åt dessa tilltag, men ska sanningen fram var det den mindre spektakulära Whitney Houstonhyllningen som lyste mest. Här glänste Vokalissan Malena Tuvung genom att klara de höga tonerna i sådant som Didn´t We Almost Have It All och I Have Nothing med den äran. Vi talar ett av kvällens mest bejublade inslag här, och det fanns det onekligen en anledning till.

Samma sak kan för övrigt sägas om det blöta numret med ett lättklätt och tätt omslingrat par som hissades upp ur ett badkar och utförde diverse akrobatiska övningar. Ett lika vackert som sensuellt och arty inslag, som kontrasterade starkt mot det mesta man annars bjöds på denna afton. Som den avslutande metalkavalkaden till exempel. Plötsligt befann vi oss i en dataspelsvärld som ackompanjerades av låtar signerade Guns `n Roses, Iron Maiden och Metallica. Hela Cirkusbygningen rockade, och det var på det hela taget ett tämligen häftigt inslag. Men här kan jag inte låta bli att undra om de allra äldsta i publiken ändå inte satte de sista dropparna kaffe i halsen. Visserligen kan metal också vara mainstream nuförtiden, men det finns väl gränser. Eller också utgör Revival bara en bekräftelse på att jag har fel för mig, och i så fall är det väl bara ett tecken på att världen trots allt går framåt.

skriven 2012-09-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners