SWEET ADDICTION, Wallmans, Cirkusbygningen, Köpenhamn den 18 september 2013

Annons

FAKTA
Premiär den 18 september
Sweet Addiction spelas valda dagar från nu fram till och med juni 2014

Det börjar bli en tung tradition med Wallmans middagsshow. I år firar etablissemanget tio år i den gamla ärevördiga Cirkusbygningen, och även om jag nu inte direkt vill påstå att den nya showen Sweet Addiction överträffar sina föregångare är det knappast fel att hävda att den håller stilen. Vi nordbor är förvisso pinsamt svältfödda på den här sortens underhållning rent allmänt, men Wallmans inte bara fyller ett tomrum, de lever oftast upp till sina goda intentioner också. Så även i år, fattas bara annat.

Fast även om nu konceptet i sig med diversifierat showande mellan generöst intagande av mat och dryck är tämligen outslitligt gäller det för Wallmans att verkligen bjuda på något nytt fullt ut varje gång. I årets tillställning stod nyförvärvet och tillika brasilianske akrobaten Bruno Bonifacio ut i detta avseende. Han fick om inte annat de kvinnliga hormonerna att flöda med ett skickligt poledancingnummer där hatten behölls på även när skjortan fallit till golvet. Det är väl sådant som kallas klass, och när den manliga delen av publiken sedan fick ett tjusigt och sensuellt lättklätt akrobatnummer signerat amerikanska nykomlingen Shaunna Kotka, som en slags kompensation(?) en stund senare hölls den goda smaken i högsätet då också.

Men god smak i alla ära, vad vore en show utan humor? Humorlös kanske, och det är något som de flesta showmakare helst vill undvika. Ett gott skratt förlänger trots allt livet, och det ligger på danske Kasper Jensens ansvar att se till så att så eventuellt blir fallet i Sweet Addiction. Likt en uppdaterad Chaplin med clowntendenser jonglerade han med plommonstop och trollstavar så det stod härliga till.

Fast precis som vanligt är det emellertid de musikaliska inslagen som utgör basen även i årets show. Som sig bör, höll jag på att säga. För det är klart att de musikaliska numrena ska dominera i sådana här sammanhang. Det gäller bara att få ihop en vinnande helhet med bredd. I år pendlade man mellan å ena sidan en tung icke oäven Barbra Streisand-hyllning klädd i vitt med svenska Malena Tuvung i centrum och å andra sidan ett fartfyllt eurodiscomedley med idel välbekanta plågor, typ Be My Lover, Mr. Vain och Sing Hallelujah.

Sistnämnda utgjorde en förvisso medryckande le grande finale, men det vore synd att påstå att genren är en given personlig favorit. Nej, då var det lättare att uppskatta den lekfullt koreograferade Lady Gagakavalkaden med tillhörande gotisk scenografi och hyllningen till Four Seasons. Intresset för de sistnämnda har ökat igen efter succén med musikalen Jersey Boys, och ensemblen har hoppat på tåget genom att göra trogna versioner av sådana klassiker som December ’63 (Oh What A Night), Walk Like A Man och Can’t Take My Eyes Off You. Jag misstänker att Frankie Valli och gänget hade gjort tummen upp för såväl Wallmansgrabbarnas tidsenliga kavajer och dansstegen bakom mikrofonstativen som för den ojämförliga falsettsången, och det är väl ett betyg så gott som något.

skriven 2013-09-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners