BIZ, Wallmans, Cirkusbygningen, Köpenhamn den 15 september 2011

Annons

FAKTA
Premiär den 15 september
Regi: Johan Espeland
Medverkande: Jimmy Andersson, Jonas Antesten, Ida Berg, Isak Berglind, Regitze Glenthøj, Anna Hansson, Kimmo Hietanen, Christoffer Lindström, Albin Ljungquist, Anna Netterlid, Pierre Oxenryd, Ernestine Ruiz, Fredrik von Wachtenfeldt, Karl Wedin

biZ spelas valda dagar från nu fram till juni 2012

Krogshowerna har länge varit ett stendött fenomen. I Sverige blev det infryst i ett isblock redan någon gång på det tidiga åttiotalet. Fast i och med Wallmans Salongers ankomst på (underhållnings)banan 1991 gjordes ett modigt försök att återuppliva traditionen. Givetvis var det med inspirationen tagen från stora världen, inklusive Paris och Las Vegas som entreprenören Hasse Wallman drog igång verksamheten, vilket märktes mycket tydligt denna kväll. För biZ som nya showen fått heta kan mycket väl vara den mest storskaliga, glittriga och påkostade hittills i konceptets historia. Musiken står som sig bör i fokus, men de ofta akrobatiska showelementen, den genomarbetade koreografin och den genomtänkt visuella scenografin ger en helhetsupplevelse värd namnet.

Redan i samband med öppningsnumrena fick man en föraning om vad som var att vänta. Efter ett naket pianointro och en sång som förkunnade att “this must be the place” bjöds man på såväl bensprattlande och ett fettrikt nummer med fjäderboas i centrum som lindansande, fysiskt krävande repövningar och en ensemble som gjorde ett uppsluppet dansnummer till Mikas tjosan hejsanhit Lollipop.

Därefter svävade fokus över till ett nummer betitlat AOR där Journeys Don´t Stop Belivin´, Van Halens Jump, Europes Carrie och en handfull andra klassiskt slickade rocksaker avverkades. Nu kan förstås inte allt i detta medley sorteras under nämnda rubrik. Men otroligt smakfullt tyckte naturligtvis jag i egenskap av fan detta var, och de fyra gossarnas engagemang och faktiskt uttalade kärlek till genren gick definitivt inte att ta fel på.

Fast som motvikt bjöds man även på en sorts grungehyllning. Ja, tro det eller ej. I det Breakfast Clubinspirerade numret Detention fick man se hälften av den svenskdominerade ensemblen gå loss med liv och lust på en handfull av Seattles största hits, inklusive Smells Like Teen Spirit och Soundgardens Black Hole Sun. Det behöver väl knappast påpekas att det här utan tvekan var kvällens mest oväntade och hårdaste inslag.

Betydligt mer traditionell var den långa hyllningen till Hollywoods odödliga musicals. Nummer från ett femtontal klassiker, däribland 42nd Street, Funny Girl My Fair Lady och en An American In Paris med tillhörande snabbfotade steppdans på flygel avverkades i ett rasande tempo med full respekt för originalen. Här var det inte direkt svårt att bli imponerad. Att överträffa originalen går naturligtvis inte, men den genomarbetade koreografin satt nästan som gjuten. Det skulle inte förvåna mig om ensemblen detaljstuderat lämpliga snuttar från de filmer man valt att hylla för att få till den rätta känslan och rörelsemönsterna.

Sedan tycker jag det var ett tämligen fyndigt grepp att göra ett tidstroget Motowninslag med Beatles låtar i centrum. The Beatelles kallade sig de tre tjejerna på scen, och det svängde förmodligen tillräckligt för att Diana Ross skulle ha blivit nöjd.

Lika fyndigt tedde sig tilltaget att låta fyra av herrarna vandra runt i lokalen och göra sina versioner av Lady Gagas redan ansenliga hitkatalog. För det första slapp man jämförelsen med originalet, och för det andra smittade sångglädjen verkligen av sig.

Själv föredrog jag faktiskt detta nummer framför den Troninfluerade finalen med företrädelsevis brittiska åttiotalshits signerade Depeche Mode, Duran Duran, Eurythmics, Pet Shop Boys med flera. För ska sanningen fram hade gänget lite svårt att överträffa sig själva här. En mäktig kavalkad. Visst, men på det här stadiet började man nog ärligt talat också drabbas av en aning övermättnad.

Fast som helhet är jag definitivt både uppspelt och imponerad över biZ. I mina ögon och öron ter sig detta så nära Vegas man kan komma utan att vara på plats. Denna Köpenhamnsshow överträffar i alla fall hur lätt som helst de föreställningar jag skådat i Helsingborg och Malmö tidigare, och då ska ni ändå veta att dessa var gott och väl över förväntan.

skriven 2011-09-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners