MAGNUM firar fyrtio med nytt rockigare album

Annons

Jag och min Magnum hette det i de gamla reklamfilmerna som både irriterade och fick folk och spricka upp i ett mer eller mindre ironiskt leende. Men glass i all ära, det finns bara ett Magnum och de bildades i Birmingham redan på sjuttiotalet. I år firar de storslaget melodiösa hårdrockarna fyrtioårsjubileum, och detta firar de med att släppa sitt sextonde album On The Thirteenth Day. Men kom inte att påstå att allt är business as usual för då protesterar sångaren Bob Catley och försäkrar att inspirationen och energin är intakt.

– Ja, när man älskar att göra något är det inte svårt att orka, betonar han. Energin kommer från en känsla av välmående. Om jag inte velat göra det här hade jag inte gjort det. jag är för gammal för sådant. Kärleken till musiken håller mig igång. Jag tycker faktiskt mer om att sjunga i studion nu än förr om åren. Vad sedan gäller konserterna; well, jag är glad att få sitta ner efteråt, men jag klagar inte.

Bob lever mycket riktigt som han lär. Endast ett och ett halvt år har förflutit sedan förra albumet The Visitation släpptes, och nu ser alltså redan ett nytt alster dagens ljus. Men det är bara naturens gång, menar han.

– Vi hade inte så många festivaler inbokade i år, så vi gick in i studion istället. Varför sitta och vänta ett helt år på att komma ut med något nytt när vi inte behöver? Vi vill ju att fansen ska komma och se oss live och köpa våra skivor. Vi behöver dem.

– På tal om nya plattan. Den låter aningen ruffigare än vanligt?

– Ja, jag håller med. Produktionen har blivit rockigare på de senaste albumen. Men alla de bra elementen finns kvar, inklusive de snabba sakerna och de ljuvliga balladerna. Det är en fin mix av mjukt och tungt, och texterna är toppen. Jag tror de flesta kan relatera till dem på något sätt.

Bob tillägger dock att lyriken rent allmänt är mörkare den här gången. Bland ämnena som avhandlas finns till exempel sådant som usla relationer och svåra krigstrauman, och hjärnan bakom både text och musik är i vanlig ordning mångsysslande gitarristen Tony Clarkin. Sedan tjugo år tillbaka har denne för övrigt även producerat bandets alster. Så har det emellertid inte alltid varit. Tidigare i karriären har bland annat Queens Roger Taylor, Black Sabbathproducenten Jeff Glixman och Keith Olsen, mannen bakom bland andra Bad Company, Heart och Scorpions, rattat in ljudet åt britterna.

– Men vi har kommit över det där nu. Vi är väldigt glada över att ha arbetat med de här människorna, det hjälpte oss i början av karriären. Men Tony fick många bra tips då, och nu behöver jag inte förklara något för honom. Han förstår och tar den tid som behövs för att slutresultatet ska bli bra.

– Vad jag förstå träffades du och Tony redan när ni var i tjugoårsåldern?

– Jag var fast sångare på en klubb i Birmingham. Sedan kom Tony in och blev min gitarrist 1972. Han sade ”Jag är less på att spela den här skiten. Vill du sjunga något annat?”. Vi hade inte mycket pengar då, men vi fick förbandsgig åt Whitesnake, Judas Priest och Def Leppard. Det var en bra början.

– Du har ju hållit på med Magnum i evigheter. Har du någonsin haft något vanligt arbete?

– Det var egentligen tänkt att jag skulle bli teletekniker. Jag minns att jag kom in på kontoret en gång klockan sju på morgonen då en kille kom fram och sade till mig att dra upp strumporna ordentligt. Jag tänkte ”Jag kommer att bli som du”, så jag sade upp mig. . Det var det bästa jag någonsin gjort. Tio år senare träffade jag Tony.

– Men vad säger din fru och dina barn om att du fortfarande är så upptagen med bandet?

– Min fru? Jag har gift och skilt mig tre gånger. En av mina döttrar är i trettioårsåldern och bor i de södra delarna av landet. Sedan har jag en annan som har en pub nära mitt hus, så henne träffar jag när jag kan. Båda mina döttrar stöttar mig, men jag har ingen fru som tjatar på mig eftersom jag har varit en usel make. Men jag kommer att bli en fantastisk morfar.

Skriven 2012-09-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners