THE DARKNESS försonade och återuppståndna på topplistorna

Annons

Sweden Rock 2012 - Foto: Michael Lindström

Under namnet The Darkness kom Frankie Poullain, Ed Graham och bröderna Dan och Justin Hawkins som en nymornad frisk fläkt från det förgångna i början på millenniet och gav alla de som någonsin saknat det överdrivna och showartade ett fräscht glamrockigt ansikte. Men bandets storhetstid blev kortvarig. Efter hits som I Belive In A Thing Called Love, Love Is Only A Feeling och One Way Ticket samt två album som sålde i över fem miljoner exemplar kraschade projektet därefter ganska omgående med besked i en svårartad baksmälla modell rock `n roll där växande egon, brödrabråk och sångaren Justin Hawkins faiblesse för kokain och alkoholhaltiga drycker var givna ingredienser. Där kunde historien också mycket väl slutat. Såvida det nu inte varit så att tiden läker alla sår och en överraskande återförening följer som ett brev på posten det vill säga.

– Fast jag tror faktiskt folk blev än mer chockade när vi först kom fram, spekulerar Justin Hawkins. Vi passade in lika lite då som vi gör idag, och det är det som gör oss speciella. Samtidigt är det lustigt nog just det som gör oss mer relevanta också. För egentligen skulle vi inte ens vara tillsammans, vi är så fel att vi blir rätt.

Att The Darkness är helt rätt igen visar responsen runt om i världen på nya albumet Hot Cakes. Idel listplaceringar och överraskande många goda recensioner har redan kommit in, något Justin noterar med illa dold tillfredsställelse. Fast när jag påminner frontmannen om det faktum att han medgett i en tidigare intervju att det inte fanns en chans i helvete att The Darkness skulle återförenas igen efter det initiala struliga uppbrottet 2006 kan han givetvis inte säga emot.

– Nej, det var ju så det var. Om något inte är roligt gör jag det inte. Livet är för kort för det. Men om mixen är den rätta kan The Darkness fortfarande ge mig världens bästa erfarenheter. Fast när vi lade av tidigare befann vi oss i en nedåtgående backe rent kreativt även om teamet runt oss krampaktigt höll fast vid framgången.

– Ja, för saken är väl den att andra skivan One Way Ticket To Hell…And Back var större än vad myten säger?

– Ja, första veckan sålde den bättre än vad debuten Permission To Land någonsin klarade. Men folk var ändå besvikna, jag var den ende i organisationen som var nöjd. ”Vad oroar ni er för? Sluta med det och gör musik som utmanar”, sade jag. Det var därför jag lämnade bandet och bildade Hot Leg istället. Jag ville göra något bara på kul. Befängd musik bara för sakens skull.

Så här sex år efter det att Justin lämnade det sjunkande skeppet och lade in sig på rehabilitering börjar dock han och resten av bandet på ny kula ändå. Ett ”annorlunda fenomen”, karaktäriserar han det hela som.

– Väldigt länge var The Darkness mitt liv. Sedan bara avstannade det. Nu är vi tillbaka på listorna överallt, vilket är lite överraskande med tanke på att vi inte spelas på radio. Det är något helt annat mot när andra plattan kom ut. Då hette det att ”Vi måste ha nio omslag på rockmagasinen”. ”Det låter inte som en bra idé”, tyckte jag. ”Låt oss undvika att pressa ner oss i halsen på folk. Om vi inte levererar nu kommer vi att framstå som arsel”.

– Men du berättar väl gärna för alla som vill lyssna vad du tycker om Hot Cakes?

– Ja, jag vet att det är en toppenplatta. För självklart ville vi inte ge ut något som är halvkasst. Vi hade inte en tanke på att ge oss ut på turné bara för pengarna. Aerosmiths revival med Pump och Permanent Vacation har varit en stor inspiration för oss i det avseendet. Precis som de en gång i tiden har vi ett starkt material att förlita oss på nu när vi är tillbaka.

Mycket riktigt doftar innehållet på Hot Cakes klassisk The Darkness-musik lång väg. Lite ruffigare kanter än senast kan dock märkas i ljudbilden även om avståndet till stökig garagerock är milsvid. Justin säger att han gillar att allt inte låter perfekt, men bekräftar mycket riktigt att de basala elementen finns kvar. Fattas bara annat.

– Första gången jag började skriva med Dan igen var i början på 2009. Sedan satte vi oss allihopa ner året därpå, så det var en ganska långsam process. Fast i början skrev jag och Dan inte nödvändigtvis för The Darkness, vi ville bara se vad som hände istället. Det är alltid så mycket drama runt bandet, så vi ville inte ha några rykten. Därför blev jag ”pissed off” när media började snoka. Jag ville inte de skulle lägga näsan i blöt förrän allt var klart.

– Du verkar befinna dig på en mycket bättre plats nuförtiden än då ni splittrades 2006. Vad är skillnaden om du jämför med idag?

– Vet inte. Jag antar att jag har fler rutiner i mitt liv nuförtiden. Jag har saker jag måste göra. Förr var allt ett totalt kaos. Vi turnerade över hela världen hela tiden, vilket vi gör nu också. Men allt är mycket mer strukturerat. Jag hatar att säga det, men jag har insett nu att det är mycket bättre att vara organiserad än tvärtom.

Skriven 2012-09-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners