Klicka på bilden, för att se hela bilden
Inom tysk power metal håller man det mesta inom familjen. Blind Guardian och Helloween är utan tvekan några några av de mest framstående pionjärerna, men dessa båda akter har under årens lopp ynglat av sig medlemmar till en mindre armé av hyfsat framgångsrika band. Avhopp- och inhopp har varit mer regel än undantag. Masterplan, Primal Fear och Gamma Ray är bara några av de band som blivit resultatet av denna ständiga personalomsättning. Samt Freedom Call förstås Nürnbergbandet började som ett tillfälligt sidoyprojekt för trummisen Dan Zimmerman 1998 från just Gamma Ray, men blev snart en permanent bisyssla. Fram till nu det vill säga. För knappt två år sedan hoppade grundaren av.
– Ja, Dan hade inte tid längre på grund av alla spelningar med Gamma Ray, deklarerar gitarristen Lars Rettkowiz. Men han sade till oss från början att han inte lämnar planeten, så om vi behöver hans råd eller hjälp med det kreativa ordnar det sig. Men jag tror inte det behövs, Dan har fått riktigt bra ersättare, som kan få till ett hot och groovy trumsound. Fansen kommer att älska honom.
Slutet gott, allting gott således. Den professionella skilsmässan skedde med ömsesidiga lyckönskningar och var minst av allt dramatisk. Samtidigt behövde man inte leta länge efter ersättaren. Freedom Calls nye skinnplågare Klaus Sperling hämtades som sig bör från en närstående kollega, närmare bestämt Primal Fear. Ett fullt logiskt val. Särskilt som Sperling hade spelat live med bandet ändå ända sedan 2007. Fast när jag påpekar för Lars att hela den ursprungliga laguppställningen sånär som på sångaren Chris Bay faktiskt bytts ut under årens lopp blir han fullt förståeligt en aning allvarlig.
– Enligt min mening är det inte precis den bästa lösningen att byta medlemmar jämt. Det är inte så man bygger upp ett band. Men förhoppningsvis kan fansen acceptera varje ny kille. Sedan har jag ingen aning om varför det blivit såhär. Ibland har det handlat om privata grejor eller som i Dans fall krockande spelningar. Fast som läget är nu önskar vi allihopa att vi ska kunna stå starka tillsammans som en person.
– Så du tror det här sällskapet kommer att hålla ihop ett tag?
– Förhoppningsvis. Jag älskar det här gänget. De är jättekul allihopa. Som karaktärer passar vi ihop perfekt och det känns verkligen som om alla är bäst på just sina instrument.
– Vad är det då som tilltalar dig med den här musiken?
– Nu kan jag ju inte påstå att jag var en fan av powermetal-fan från början. Jag lyssnade på hårdare musik som Metallica och Sepultura förr, men som gitarrist är det kul att spela de snabba riffen i vår musik. Fast på nya skivan Land Of Crimson Dawn har vi både typiska powermetal-låtar och mer groovy saker, och vi behöver ha med båda sorterna.
– Samtidigt tar ni rent textmässigt en titt på det faktum att fler och fler gömmer sig i cyberrymden nuförtiden?
– Yeah, vi ser det som en gigantisk fantasivärld. I normala fall skriver vi renodlade fantasyhistorier, men cyberrymden passar bra in i det sammanhanget också. I grund och botten är livet på nätet också fantasy, och det tycker vi är en cool parallell. Men vi har inget direkt budskap och det är inget konceptalbum heller. Vi har bara byggt en story kring heroism och andra kraftfulla saker.
– Slutligen; Tyskland var det första landet power metal blev stort i på åttiotalet. Varför hände så mycket där?
– Bra fråga, men jag vet inte. Förmodligen hade band som Helloween viss betydelse . De var som ett virus i början och sedan blev alla infekterade. Fast idag när så det finns så många musikaliska stilar är det extra viktigt att ha ett öppet sinne. En kille som lyssnar på death metal gillar självklart inte Freedom Call från början, men han kan mycket väl ändra sig om han försöker ge oss chansen.
Skriven 2012-03-26
