LOUISE HOFFSTEN tillbaka med ny lust och skiva

Annons

Louise Hoffsten har med åren mer eller mindre blivit en svensk rockinstitution. Första skivan Genom eld och vatten kom redan 1987, och därefter har utgivningarna kommit regelbundet i en strid ström, inte ens en livsavgörande sjukdomsdiagnos i ms har stoppat henne. Fast förra albumet På andra sidan Vättern kunde mycket väl ha blivit det sista. Når hennes ständiga stöd, pappa Gunnar gick bort för ett och ett halv år försvann lusten.

– Ja, det blev så uppenbart då att livet tar slut, förtydligar hon. Då blev det ännu viktigare att ta vara på tiden. Sedan tänkte jag också ”Vad ska jag jobba livet ur mig för om det inte säljs plattor längre?”, så jag hamnade i bitterhetens vakuum. Men det var då jag träffade Stefan och Sandra.

Stefan och Sandra bär efternamnen Örn respektive Bjurman, och råkar även ligga bakom Azerbajdzjans fjolårsvinnande bidrag Running Scared i Eurovision Song Contest. Två inte helt givna samarbetspartners för Lousie, kan tyckas. Men sångerskan betecknar dem som ”jättebegåvade”.

– Sandra är en gudabenådad sångerska. Jag bara slog bakut när jag hörde henne. Hon är väldigt cool. Riktigt vass. Hon har till och med gjort en skiva som inte släppts.

– Hade Stefan och Sandra något att göra med att du sjunger på engelska igen för första gången på länge?

– Ja, när jag träffade dem kändes det naturligt att göra det. Vad man än tycker, så lever vi i en tid då engelskan finns i vardagen hela tiden, och de här låtarna kändes helt rätt att göra på engelska också. Sedan lägger jag ingen värdering i vilket språk folk sjunger på, men svenskan är mer naken, den är skyddslös.

Fast oavsett vilket språk Louise fokuserat på så har rösten och munspelet alltid gett hennes alster en tydlig karaktär, och fansen har tackat genom att förbli henne trogen.

– Jag tycker min publik varit väldigt lojal. Hitpubliken har kommit och gått, men många har stannat kvar. Sedan lever vi i en tid då alla är med i Melodifestivalen och jag har fått frågan varje gång de senaste åren. Men jag har alltid tackat nej. För mig är det för mycket cirkus. Fast om Thorsten Flinck också ställer upp har det ju gått j-vligt långt.

Louise är således inte mycket för ståhej. Ändå ställde hon upp i den senaste upplagan av Stjärnorna på slottet, vilket kan tyckas smått motsägelsefullt.

– Jag lät mig övertalas, och det är jag glad för. Vi var ett väldigt bra gäng. Att få komma människor nära jag bara känt väldigt ytligt tidigare var roligt.

Annars är Louise rent allmänt också inne i en bra period i sitt liv just. Inte minst som artist ser hon ljuset igen när hon nu efter nästan ett decennium på indiebolag åter ligger på en multijätte som kan satsa på ordentligt henne. Men karriären och nya albumet Looking For Mr. God i all ära, hälsan är förstås viktigast och nu har orken äntligen kommit tillbaka också.

– Ja, jag mår väldigt bra nu. Jag har fått en ny medicin som gjort att jag fått krafterna tillbaka. Sedan tycker jag att jag lärt mig leva med sjukdomen och vissa saker, och det är det jag vill visa. När jag fick diagnosen fanns inga förebilder. Men jag visat att jag kan åka ut och spela och leva med det. Det är så mycket hysch hysch om sådant här, så jag tänkte det är bättre att gå ut och prata om det.

– Det skrevs en hel del om din sjukdom när du fick beskedet om sjukdomen. Så här efteråt, kan du tycka att det tog för mycket fokus från musiken?

– Ja, det är klart det gjorde, men jag hade ändå inte kraft att hålla på med den då. För mig var det viktigt att plocka bort bilden av rullstolen och döden, så jag har jobbat mycket för det. Annars får folk en sådan mörk bild på näthinnan.

– Då på nittiotalet var din karriär också som mest framgångsrik och uppskruvad. Hur ser du på den tiden idag?

– Jag kan se på den med värme. Fast man måste acceptera att man blir äldre. Visst är jag glad för den tiden, men man utvecklas. Det vore rätt patetiskt att försöka hålla sig kvar i det. Sedan kan jag känna att jag kanske blir betraktad som en gammal möbel folk vill kasta ut, men det skiter jag i. Det är bra att vara lite äldre.

Skriven 2012-03-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners