RED HOT CHILI PEPPERS, Globen, Stockholm den 11 oktober 2011

Annons

Förband: FEMI KUTI & THE POSITIVE FORCE

FK&THPF var uppvärmare till RHCP (ursäkta alla förkortningar). Detta var ett band jag aldrig hade hört talas om. Tror de var ganska okända för de flesta. Men skit i det, jag tyckte det var ett klart intressant band med ett gäng blåsare och tre dansande kvinnor som för det mesta svingade sina ändor mot publiken. Med sådär 12-14 musiker på scen blev det bra tryck. Att stå stilla till denna afro-funk var svårt och åtminstone svängde det rejält på golvet där jag stod längst fram mot scenen. Jag fick associationer till Miles Davis plattor (Bitches Brew/Agharta/Dark Magus) från tidigt 70-tal med långa kompositioner som bara rullade på. Det här var något liknande fast mer dansant samt sång. Klart roligt att ett så pass okänt band fick chansen att skaffa några nya fans. Flea dök upp på sista låtarna och fick möjlighet att flippa ut och visa sina jazztalanger mer än annars.

Efter att ha läst Anthony Kiedis biografi om hur han har misshandlat sin kropp med både knark och sprit blir man förundrad att han fortfarande lever. Och ännu mer förvånad av energin RHCP förmedlade på Globen denna kväll. Att de var sjufaldigt värre när de stod på topp för tjugo år sedan år berodde säkert på vissa droger… Monarchy of Roses från nya plattan med sin discofunkbas passade bra att värma upp publiken som dansade igång direkt. Nästa spår var en gammal klassiker CAN´T STOP. Vidare med lite nytt igen, LOOK AROUND. Stilmässigt kunde den varit skriven för 15 år sen men å andra sidan har de kanske inte varit kända för att utvecklas speciellt mycket. Snarare är det så att det vildaste och galnaste har polerats och gett vika för lite lugnare, men inte desto sämre låtar. Live kan det vara svårt att få det snygga ljudet då det emellanåt blir ett väldigt konstigt eko i Globen. Men det kompenseras av att man får uppleva bandet på riktigt.

Ja, gamla hits avlöste varandra uppblandat med material från senaste plattan som förmodligen inte alla (undertecknad) har lyssnat in. Men det kommer. UNDER THE BRIDGE gav mig rysningar när hela publiken sjunger med. Och texten handlar ju verkligen om att han bor under en bro när han är helt nerdrogad. Utan att verka tjatig bör ni läsa boken! Och den fåniga låten PEA går alltid hem med Fleas falska sång och i CALIFORNICATION sjunger åter drygt 11 000 fans med. Det är så att man blir tårögd.

Den hårt arbetande nya gitarristen Josh Klinghoffer sänkte medelåldern rejält i bandet och gjorde ett bra jobb. Kanske inte helt lätt att axla gamle gitarristen John Fruciantes gitarrlir. Flea påtalar flera gånger att Sverige har varit viktigt för bandet, synd bara det dröjer hela o halva decennier innan de hittar hit vilket man kan hoppas inträffar lite oftare framöver. Det var ju taskigt att Stockholm fick två konserter och Malmö och Köpenhamn ingen alls.

En liten sammanfattning kanske…Förbandet var kanonbra, supersvängigt och väl värt att kolla upp mer hur det låter på skiva. Även om RHCP aldrig kommer upp i den absoluta toppformen är två utsålda kvällar på Globen ändå ett bra bevis på att musiken fortfarande håller. Om inte annat är Flea rolig att kolla in när han flippar ut. Keidis röst håller bra genom de drygt två timmarna och självklart var sista låten GIVE IT AWAY. Fattas bara.

skriven 2011-10-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners