MAGNUS BLOMDAHL, Äkta skräck – den nya vågen av extrem film (Vertigo Förlag)

Annons

När jag som tonåring på 1980-talet började intressera mig för film – och skräckfilm – på allvar, öppnade sig en helt ny värld för mig. Film var ju inte bara det som visades på biograferna och på svensk (och dansk) TV. Massor med okända, obskyra, konstiga filmer dök upp i videobutikerna, och jag köpte böcker och tidningar om dessa märkliga, fascinerande, ibland utmärkta, ibland usla filmer.

Som skräckälskare betade jag av det mesta av intresse, och som så ofta är fallet, blev filmerna jag jagade värre och värre. Det är möjligt att det var en jakt på kickar, jag vet inte, men det var ju alltid de våldsammaste, blodigaste, mest förbjudna filmerna som lockade mest. Under 80-talet var det italienarna som regerade med sina zombie- och kannibalfilmer, och Ruggero Deodatos magnum opus “Cannibal Holocaust” var den som toppade allt.

Därefter blev den extrema skräcken alltmer … extrem. Frågan är om det fortfarande handlade om skräckfilmer. “Äkta skräck” heter den här boken. Jag kan väl inte påstå att jag håller med.

Författaren Magnus Blomdahl presenteras inte i denna förhållandevis tunna volym, jag har ingen aning om vem han är bortsett från att han visst har en blogg. Blomdahl går igenom några av de senaste två decenniernas mest chockerande filmer, och han gör det via intervjuer med filmskaparna bakom verken. Det handlar enbart om underground- och independentproduktioner, vilket utesluter senare års blodiga bioframgångar som “Saw” och “Hostel”.

Bland regissörerna som intervjuas hittar jag människor jag känner. Folk jag är flyktigt bekant med. Några jag träffat, och några jag haft kontakt med. Men även om jag känner eller är bekant med filmskaparna behöver jag ju inte gilla det de gör, och det gör jag sällan. En del av filmerna som omnämns i boken vill jag kalla perversa, chockerande konstfilmer snarare än skräck. Några av dem är dessutom pretentiösa, som kanadensaren Karim Hussains filmer, vilka jag gäspade mig igenom.

För tjugo år sedan började jag också samla på mig några av de här groteska filmerna; tysken Jörg Buttgereits nekrofildramer och de sadistiska filmerna i den japanska Guinea Pig-serien. De sistnämnda saknade i princip handling och bestod bara av groteskt våld. Och det var ju inte kul. Det var inte därför jag gillade skräck. Dessutom tyckte jag att det mesta i den här subgenren var mördande tråkigt, vilket det fortfarande är.

Med det inte sagt att Blomdahls bok är dålig och ointressant, tvärtom. Jag tycker att de här intervjuerna är väldigt intressanta – trots att jag sällan håller med intervjuaren eller intervjuoffren. Ovan nämnde Hussain är en trevlig, kul och intelligent kille, medan många av de övriga verkar lika knepiga och sjuka som filmerna de gör.

Jag letade upp trailers till några av de i boken omnämnda filmer jag inte sett och jag kan väl inte påstå att jag lockades att se dem. Många ger intryck av att vara rena amatörproduktioner, en del ser ut som billiga, superblodiga porrfilmer. Jag har ingen aning om huruvida jag hade tyckt de här grejorna var coola om jag vore tjugo idag. Men idag vill jag ha skräckfilmer med handling, filmer som skapar stämning och förhoppningsvis spänning även om de även råkar innehålla extremvåld – som till exempel den franska “Inside” för att bara nämna en. Fast det är nog vad jag alltid velat ha. Jag kan inte uppleva “äkta skräck” om jag inte kan relatera det minsta till någonting, om jag tycker att allt är fult och tråkigt, och om filmen enbart går ut på att chocka och provocera, oavsett vad upphovsmannen hävdar. Jag ser fortfarande om de italienska klassikerna från 70- och 80-talen. Jag vet inte om jag skulle orka se om “Nekromantik”, än mindre “Subconscious Cruelty”.

Bokomslaget varnar känsliga för bilderna inne boken, och nej, det här är förstås inget man kan visa för småskolefröknar.

skriven 2011-10-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners