RASMUS FLEISCHER, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag)

Annons

Egentligen kommer det väl inte som någon direkt överraskning. Rasmus Fleischer, doktorand i historia, debattör och icke minst grundare av Piratbyrån har slutligen gjort slag i saken och skrivit ett manifest av det postdigitala slaget. Pretentiöst? You bet. Men nu har vi ju kommit så långt i det digitala tidevarvet att det är dags att gå vidare, menar denne virituelle sjörövare.

Hans utgångspunkt är att musikens roll har förändrats så till den grad i dessa digitaliserade tider där allt är tillgängligt dygnet runt att man bör prioritera ett gallrande i överflödet, snarare än att producera mer musik. Lösningen i sin tur på detta delikata problem, menar Fleischer, är att uppleva den i en gemenskap. Samvaro är således svaret för de förvirrade själar som är för blasé eller inte själva anses sig kunna plocka ut godbitarna från den gigantiska musikaliska kakan.

Vad Fleischer säger är att inspelad musik både är meningslös och värdelös så länge den inte spela upp inför en grupp som idkar någon form av umgänge samtidigt på en specifik plats. Tala om att förringa och trampa på musikskapare överallt å det grövsta. Men detta går å andra sidan bara linje med den grundläggande syn på upphovsrätts- och fildelningsfrågor Fleischer haft från dag ett. Inget är värt något när man väl omvandlat det till ettor och nollor, vilket i vanlig ordning naturligtvis är ett lika absurt som befängt påstående.

Fast i Det postdigitala manifestet berör Fleischer varken pirateri eller illegal fildelning i någon större utsträckning. Han verkar förvisso synnerligen skadeglad över att skivbolagen och etermedia “inte har någon makt över folket” längre, men för övrigt ser han mest framåt. Det är så 2003 att propagera för upphovsrättens död, tycks författaren vilja säga. Istället vill han ge de bokstavstroende vägledning i den nya sköna nya värld där det musikaliska överflödet måste föras ut i verkligheten för att få mening. Denna slutledning ter sig dock oerhört fånig. Sorry, jag kan inte uttrycka det på annat vis. Visst, smaken är som bekant delad. Men jag och många i vänskapskretsen har sällan njutit så mycket av musik som när vi själva lyssnat på en cd hemma framför stereon.

Att jag inte ger mycket för Fleischers värderingar och slutledningar är inte direkt någon nyhet, men bortsett från det måste jag säga att Det postdigitala manifestet utgör synnerligen trist läsning. Det hela är nämligen skrivet på torr akademisk svenska som får mig att associera till de kursböcker jag tvingades plöja i samband med mitt pluggande i Media- och kommunikation i början på nittiotalet. Det här ger på det hela taget plågsamt flummiga innehållet en ytlig air av faktamässig relevans, men det finns ingen anledning att som vissa kollegor vara överdrivet respektfull för det.

Fast det beror förstås på vilken bakgrund man har. Själv har jag oerhört svårt för det revolutionsromantiska skimmer som präglar Fleischers resonemang. Vad han tycks säga är att nu är musiken befriad från etablissemanget. “Allt är ok, man”, tycks han på sant hippievis vilja säga bara för att i nästa ögonblick tillägga. “Men oroa er inte för konsekvensen – det vill säga överflödets förbannelse – ör nu har jag spånat fram hur musiken på bästa sätt ska avnjutas i fortsättningen.”

Samtidigt har vi redan etablerat att det inte spelar någon roll i Fleischers värld om det inte görs mer musik eftersom det redan finns för mycket ändå. Därför har det i praktiken heller ingen betydelse om de ekonomiska förutsättningarna för inspelad musik försvinner. Musikerna får väl åka ut och spela på heltid medan låtskrivare, producenter och studiotekniker får göra något annat. Livemusik är ju ändå den enda formen av musik som betyder något. En lika märklig som skev syn, får man väl säga och jag hade gärna sett att någon försökte problematisera och motsäga detta någon enda gång. Fast det är som bekant inte politiskt korrekt i den relativt nya stelbenta syn som säger att alla spelregler ska läggas åt sidan enkom för att vi har digitaliserat vår värld.

Sedan är det lite (o)lustigt att Fleischer är paniskt orolig för att mediemoguler ska ha ett uns av makt eftersom han är rädd för likriktning på samma gång som han vägrar erkänna att de “gemenskaper” som finns på internet kan utgöra något problem hur ansvarslösa och i avsaknad av moral och etik de än är.

Fast total anarki har inget med frihet att göra. Det finns ingen anledning att internet ska tillåtas vara ett okontrollerat gangsterland när inget annat är det. Och vems frihet talar vi egentligen om? Inte de som skapar eller bidrager till kulturen i alla fall. Deras verk fortsätter Fleischer och hans meningsfränder att parasitera på tjugofyra timmar om dygnet, och det kan jag aldrig på några som helst villkor acceptera.

skriven 2010-01-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners