HENRIK LANGE, 99 filmer du slipper se (Nicotext)

Annons

Häromåret kom Henrik Lange ut med boken “80 romaner för dig som har bråttom” på Kartago förlag. En liten seriebok som rönte stor uppmärksamhet och vars innehåll repriserades på diverse ställen – helt enkelt därför att det var väldigt roligt, ibland rent av genialt. Lange återgav innehållet i litterära klassiker på fyra serierutor – nåja, tre serierutor, eftersom den första bara innehöll titeln. Raka rör och inget krångel. Lite grann som pocketboken “MAD klubbar klassikerna”, fast för de som har ännu mer bråttom.

Jag vet inte huruvida boken blev en försäljningsmässig framgång, men uppmärksamheten har nu lett till att Lange upprepat konceptet, intressant nog på annat förlag. Den här gången är det som titeln så tydligt påskiner filmer som betas av – men nu är det inte roligt längre. Utformningen är likadan som förra gången. Uppslagens vänstersidor är blanka så när som på filmtiteln, medan högersidorna består av fyra serierutor, varav den första bara innehåller filmtiteln.

Jag vet inte vad det är, men det känns som om den gode Lange har slarvat sig igenom det här. För det första handlar det i många fall inte om handlingsreferat av filmerna. Det roliga med “80 romaner” var att man även om man inte läst boken i fråga, fick en hum om vad den går ut på och hur den slutar – Frodo går och går och förstör slutligen ringen, och så vidare. I filmboken ägnar Lange mer utrymme åt att fälla sarkastiska kommentarer om filmerna och ibland ge egna tolkningar, och han verkar avsky de flesta. Och nej, det är inte så kul. Sammandraget av TERMINATOR inleds med “Detta är sagan om en stackars liten cyborg som reser tillbaka i tiden för att rädda sina maskinkompisar”, och det låter ju bara fånigt. Teckningsmässigt ser det ut att ha gått undan. Den medvetet naiva stilen ser ut att vara naiv på riktigt.

Men nu ska jag inte vara helt igenom negativ. Jag vet inte om det finns någon tanke bakom ordningen på de 99 filmerna och i vilken ordning de tecknats, men av någon märklig anledning tar det sig mot slutet. Den sista fjärdedelen är helt okej och ibland skrattade jag till.

Det ligger nära till hands att jämföra med den väldigt likartade parodiserien “Videokväll” av Johan Wanloo, avsnitten kan bland annat läsas i Kapten Stofil och Nya Upplagan. Jag vet inte hur länge Wanloo hållit på med den, ett år eller två, kanske. Det finns bara en handfull avsnitt, men de är alla fruktansvärt roliga – åtminstone om man har sett de obskyra B-filmer som avhandlas på fyra rutor. Nu är förstås Johan Wanloo Sveriges främste seriehumorist*, men där “99 filmer du slipper se” inte funkar, funkar “Videokväll” klockrent.

*Vid sidan av mig, Jimmy Wallin och vår skapelse Mäktige Månsson, förstås.

skriven 2009-07-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners