JOHN WATERS , THIS FILTHY WORLD – DIRTIER & FILTHIER, Palladium, Malmö den 26 april 2009

Annons

I fyrtiofem år har han utmanat den goda smaken med filmer som Female Trouble, Pink Flamingos och senaste eposet A Dirty Shame, och John Waters är still going strong. Det visar han med all önskvärd tydlighet i sin nu aktuella kringresande stand up-show, spoken word-företställning, one manshow eller vad man nu ska kalla det. I nittio fullspäckade minuter berättade regissören om sitt fantastiska liv i skräpkulturens tjänst, och det var som väntat hur fascinerande, spirituellt, infallsrikt och kul som helst. Associationerna var förstås svindlande, och även om alltihopa är noggrant inövat var det svårt att inte imponeras av flytet. Waters älskar sina stickspår om absurditeter som Kristi bruds påstådda giftermål med just Kristus, och Michael Jacksons privata brännskadeenhet för barn på Neverland, men plockar omärkligt upp den röda tråden igen så fort han avverkat poängen.

Sedan måste jag också säga att jag verkligen uppskattar regissörens tämligen lågmälda tilltal. Till skillnad från vanliga stand up-komiker är Waters nämligen varken högljudd eller kryddar snacket med svordomar i tid och otid för att betona hur vild, ”edgy” eller provocerande han är. Det har han aldrig gjort, istället ter sig denne välklädde herre som en sofistikerad gentleman som bär sin kärlek till de udda och det trashy med stolthet. Följaktligen flinar han bara gott åt att sådant som att en kritiker beskrivit hans rulle Pecker som en Disneyfilm för perverterade.

Fast det är klart att den överspände kan se hela hans existens som en provokation ändå. Men mest om man råkar vara aktiv i frikyrkan i den amerikanska mellanvästern. För en vanlig sekulariserad svensk ter sig den välformulerade frispråkigheten förmodligen mest som kittlande. Mannen skojar förvisso om saker som många av oss bara skulle våga ta upp på en uppsluppen herrmiddag. Ändå låter det aldrig särskilt plumpt i Waters mun. Kanske är man avtrubbad, men jag hoppade inte ens till när några lustigheter om nekrofili avverkades.

För övrigt handlade det givetvis mest om anekdoter med filmanknytning. Vi fick till exempel höra om varför en grafisk förlossningsfilm var så enormt populär under Waters ungdomsår, ambitionen att göra en porrig version om skräckdockan Chucky och om hans fängelsevisning av den beryktade Pink Flamingos i samband med en föreläsning.

– You are fucked up, var mördarnas och våldtäktsmännens respons när filmen rullat färdigt, något regissören noterade med stor tillfredsställelse.

Och tillfredsställda blev säkert även de omkring tvåhundra personerna i Palladiums salong också. Men så var det till synes också Waters mesta hardcorefans som löst biljett denna kväll. Vilket kanske var lika bra, för denne man är definitivt inte för alla. Däremot är han helt unik och en historieberättare av rang med huvudet ordentligt på skaft.

skriven 2009-04-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners