Klicka på bilden, för att se hela bilden
På årets första dag spatserade jag omkring på stan, och vid Möllan dök det plötsligt upp en gammal kompis från Landskrona. Jag hade inte sett honom på över ett år, han hade visst flyttat hit i höstas, så vi hade en glad kväll tillsammans (och fick av andra höra att vi har en specifik landskronahumor och -attityd: sarkastiska och ironiska).
Vi bröt upp och jag gav mig av ut i kylan. Men det var så in i helvete jävla skitkallt att jag höll på att bli vansinnig – och beslutade mig för att gå in på McDonalds, som jag just passerade, och värma mig med en kaffe.
Det var inte långt kvar till stängning, den väldigt unga personalen var utråkad och ville hem, stället var nästan tomt, men då och då trillade det in kunder.
Fascinerande.
Jag gissar att det på McDonalds kommer in de mest udda existenser strax innan stängning – och eventuellt även precis när de öppnar på morgonen.
Dels hade vi en typ av killar som förvisso syns till alla timmar på dygnet och på alla möjliga ställen, och som alltid får mig att häpna: de där som alltid har halvöppen mun och halvslutna ögon, gärna med ful toppluva långt nerdragen och dålig hållning. De där med nollställda ansiktsuttryck och som pratar släpigt, vilket gör att de både låter och ser korkade ut. “Jaaa viiill ha… Öööh… En sån dääär… En tjiiisbuuurgareee… Nä, förresteeen… Tvååå…”
Sedan kom det in en kärring i obestämd ålder. Tjock som fan, degigt ansikte, öppen mun, täckkappa och illasittande mössa under vilket det stack ut flottigt hår. Framåtlutad gång med armarna hängande rakt ner framför sig. Hon såg ut som en ond, muterad Dagnar Ebbesen. Kärringen ställde sig vid disken och beställde något. Hon fick upprepa sin beställning flera gånger, eftersom tjejen i kassan inte förstod vad hon sa.
Medan kärringen väntade på sin burgare, ställde kassörskan fram efterrätten; en glassbägare. Och vad gjorde kärringen då? Jo, hon åt upp glassen – stående vid kassan! Hon slafsade i sig glassen och slurpade och slickade sig om munnen och det såg väldigt konstigt ut.
Hon satte sig någonstans när hon fått burgaren, men en stund senare hörde jag henne säga något högt. Jag hörde inte vad hon sa, hon sluddrade med gnällig, släpig röst. Kassörskan hördes inte heller. Kärringen upprepade flera gånger. Det hördes forfarande inte vad hon sa. Hon vispade runt i lokalen som om hon letade efter något. Och till slut skrek hon “Mmppffflllglbbb – Å EIJN DISKTRAAOOOSAAA!!!”
Jag tror inte att hon fick någon disktrasa – vad hon nu skulle med den till. Och så lämnade hon lokalen.
De tidiga morgnar jag varit på McDonalds – de är väldigt lätt räknade – har det mest kommit in äldre män med stora, ovårdade skägg och gärna kryckor, som druckit kaffe i ett hörn och mumlat för sig själva.
Gott nytt år, förresten!
Här var årets första krönika. Det är 2009, tammetusan – var det inte nyss det var år 2000?
skriven 2009-01-01
