Monlogmänniskor orsakar förvirring

Annons

De senaste veckorna har jag flera gånger utsatts för vad jag kallar “monologmänniskor”. Oftast monologtanter. Folk som pratar med sig själva. Och orsakar förvirring hos andra.

På min stamkrog kommer det ofta in en sliten, medelålders finne, som sitter och flåsar och stånkar och pratar med sig själv. Men han är ursäktad – han är schizofren och bor på ett boende i närheten. Han har själv sagt till att vi inte ska bry oss om honom när han babblar igång.

Men för några veckor sedan kom det in en välvårdad, elegant kvinna i 55-60-årsåldern på samma krog. Hon valde länge och väl innan hon beställde en öl, och sedan satte hon sig ensam i kylan på uteserveringen. Där satt hon sedan i ett par timmar och pratade med en osynlig bordsgäst. Vi andra trodde först att hon hade en handsfree mobiltelefon, men icke. Det hela såg rätt märkligt ut. Tanten gav inte intryck av att vara försupen eller knäpp, tvärtom.

Ett par veckor senare var samma monologtant tillbaka och satt ensam på samma kalla plats på uteserveringen och drack öl – och pratade med sig själv. Ett par tjejer vid bordet intill var tvungna att gå in, de tyckte det var obehagligt att höra på tanten, men vågade inte säga till.

Idag stod jag på Pressbyrån och bläddrade i en tidning, Burda eller något, när jag upptäckte en liten, glad och tjock kärring bredvid mig. Hon frågade mig något. “Förlåt, vad sa du?” sa jag artigt. Men det var inte mig hon pratade med. Hon pratade med alla. Inklusive sig själv. Och de på tidningsomslagen. En kvinna gick förbi kärringen. Då började kärringen prata tyska med kvinnan, som så förskräckt ut. En stund senare kom det in en som såg ut att vara någon sorts skötare som letade efter kärringen.

Förra veckan var jag förresten på glöggfest på RFSU. Fan, vad hurtiga de var. Säkert beroende på deras egen sexuella osäkerhet.

skriven 2008-12-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners