P!NK, Funhouse (Sony BMG)

Annons

Är det skottpengar på Pink? Frågan är relevant. Få blir som hon, Anastacia, Maroon 5 och kanske några till så skoningslöst och omotiverat sågade. Ärligt talat förstår jag inte alls varför. Visst, fröken Moore hör hemma i avdelningen hitig musik som gjord för radiovågorna, men det finns ändå andra i samma sits som klarar sig betydligt bättre.

Det är onekligen lite lustigt när självsäkra brats slår knut på sig själva i sin strävan att komma på snygga formuleringar när de ska höja överskattat alternativecrap som får en att trycka på ”borealert”-larmet till skyarna, men samtidigt ängsligt sågar det mesta som stavas hit utan hipnessfaktor.

Men för att nu återgå till Pink, så är Funhouse en riktig orgie i sånger som stavas just hit nästan från början till slut. Inledande självironiska uppbrottsdängan So What har väl ingen missat – tala om fotbollsrefräng, och det mesta håller lika hög klass.

Sober är till exempel en tämligen sorgsen deklaration av det desperata känsloläget när allt är över i smittande poprockkostym medan I Don’t Belive You öppet saluför sångerskans besvikelse och bitterhet över en brusten relation i balladkostym.

Som synes präglas Funhouse oundvikligen av skilsmässan från motocrossåkaren Carey Hart. Deppigt? Nej, inte precis. Den oftast nästan skamlöst poppiga tonen lurar en snarare att tro att sångerskan är gladare än hon i själva verket är även om lyriken verkligen inte tyder på att inspirationen till densamma var präglad av särskilt roliga händelser. Därför lever också Funhouse verkligen upp till sin titel. För med undantag för jazzkryddade blindskäret One Foot Wrong, – som plågas av sin brist på nyanser – är det här ett alldeles utmärkt exempel på gladlynt, uppspelt, kaxig, dyr och faktiskt också ärlig pop som ger fingret åt alla fisförnäma kollegor.

Skriven 2008-11-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners