GEORGE CLINTON har influerat ”alla”

Annons

George Clinton är jämte James Brown och Sly Stone en av de i särklass mest inflytelserika svarta musikerna genom tiderna. Hans inverkan på RnB och soulmusikens utveckling är omätbar. Främst är det dock som skapare och ständig utvecklare av musikgenren funk han gjort sig ett namn.

Allehandan lyckades få en exklusiv intervju med “The Prime Minister of Funk” timmen innan han skulle uppträda på det proppfulla Tivoli i Köpenhamn.

Via sina band Funkadelic och Parliament hittade George Clinton under 70-talet ett helt eget segment där han blandade dåtida psykedelisk, överproducerade och näst intill orkestral musik, med James Browns pulserande soul, svettig disco och en hårt driven rock i en lekfullhet som får Frank Zappa att framstå som en dagisfröken.

– Rockgitarr och blås, ja varför inte? Och så lite afrikanska trummor samt en jazzig basslinga, berättar George och skrattar. Det är i studion det sker, jag planerar väldigt sällan innan utan bjuder in lite galna musiker och låter saker ske, säger den snart 67 årige George, slår ut armarna och skrattar åter.

Bland de framstående musiker som passerat, och i mångt och mycket fått sin skolning genom Georges otaliga album och tillåtande skaparsessions, kan nämnas Bootsy Collins, Maceo Parker, Fred Wesley, Eddie Hazel,…m.fl.

– Den kreativa miljön och lekfullheten – absolut, för mig finns inget annat, säger George, ler brett och levererar ännu en av de många fraser vilka bäst återges på amerikanska – When we feel it, we just jump on it!

George talar länge och väl om vikten av och vinsterna med en gemensam skaparprocess.

– Vi hade en period där vi frågade våra farföräldrar vilken musik dom hatade mest, och sen frågade vi småungar det samma, varpå vi gjorde vårt bästa för att blanda det hela till en riktigt flottig smet.

Jag frågar honom om det är det som är funk – en flottig smet av musikaliska avarter?

– Ja, det är funk, det är P-funk det, skrattar George högt. Närheten till skrattet, glimten i ögat och avsaknaden av ett pretentiöst allvar är genomgående under intervjun.

Med låtar som Atomic Dog, One Nation Under A Groove och Testify har George Clinton klättrat på hitlistorna världen över. Som den mest samplade artisten vilar hans 70-tals verk även över den nutida hiphopmusiken, vilket är något som glädjer honom.

– Det är kul, även om det finns en hel drös små tuggummigangstrar som inte vet vad dom talar om. Men man kan inte moralisera över musik, det som berör det berör, så enkelt är det. Hiphopen har något viktigt att säga likaväl som Jimi Hendrix hade, jag drar inga skiljelinjer.

Snoop Dogg, Eminem, Publik Enemy, Red Hot Chili Peppers och Outcast är några av de som George Clinton arbetat med, som producent eller låtskrivare. Prince är en annan som återkommer under samtalet.

– Prince hjälpte mig med två album då läget var lite tufft i slutet av 80-talet, och sedan dess har vi arbetat ihop då och då. Han medverkar på mitt senaste album och vi gör åtminstone någon spelning ihop varje år, berättar George.

George avslöjar även att han har börjat spela in material med Sly Stone, och att nästa album blir ihop med just Sly. Om albumet når dagens ljus blir det första livstecknet från Sly på 20 år.

– It will be the bomb, just like the show tonight!, lovar George, samtidigt som det börjar bli dags för George att inta scenen, varpå vi lämnar logen.

Korridorerna utanför kantas nu av det hov av mer eller mindre utkläda musiker vilka alltid omger George på hans spelningar. Några i 60 års åldern och andra betydligt yngre förmågor.

George Clintons konserter är aldrig en enmansshow utan alltid ett pulserande kollektiv där scenen är fullspäckad av ett tjugotal musiker vilka lyhört avlöser varandra i en tillsynes oändlig medley av låtar och solon, så även denna kväll.

Efter två timmar av oemotståndlig funk konstaterar jag genomsvettig att George troget levererat vad han lovat – it was the bomb!

skriven 2008-07-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners