JELLYBEAN JOHNSON – den albumaktuelle trummisen om sitt genombrott med Prince: “Jag var livrädd när vi gick från att spela på klubbar till arenor”

Annons

Klicka för att se hela bilden

Varje artist har sin egna unika resa till självförverkligande. Det personliga tilltalet behöver inte överskugga eller enkom vara den måttstock utifrån vilket en konstnär bedöms. Att det för den sanna konstnären in finns en publik, är som att enbart se Yin, eller som att förneka natten existens och slaviskt somna innan det mörknar och vakna först när det är ljust. Eller rent av förneka döden. I samtliga fall missar man en del möjligheter, och kommer dessutom att få flertalet överraskningar.

För vissa är nämligen efterlikning en dygd, även om resan mot att bli som ens musa inrymmer unika moment. För andra är möjligen den stora hiten och det breda tilltalet det eftersträvsamma. I sitt adaptiva, inkännande och taktiska närmande målet, är den resan lika avundsvärt som motsatsen. Varje artist har som sagt sin egna unika resa, och ett uttryck som motiveras av något som blir till i mötet med en betraktare – det egna skärskådandet, de breda massorna eller erkännande från en nära.

Talang som både gåva och förbannelse

I Jellybean Johnsons uppväxt fanns inget förnekande av motsatser, verkliga eller fiktiva – de var högst närvarande. Som svart minoritet i Minneapolis – en av de amerikanska städer med störst procentuell andel vita invånare – hade de under 70-talet inte tillträde till de klubbar eller sammanhang som deras vita jämnåriga hade.

– Att vara talangfull var en gåva, men också en förbannelse, berättar Jellybean alias Garry George Johnson när jag samtalar med honom via länk från Minneapolis.

Utmanades av en annan Jellybean

Sitt smeknamn fick han som tonåring efter en mindre lyckad spelning. Garry var besviken och uttryckte sig ursäktande till klubbägaren om att de ikväll spelade lika splittrat och segt som en burk jellybeans, och syftade på det färgglada godis bestående av gelebönor som är populrära i USA. Klubbägaren skrattade väl åt Garrys beskrivning, och dagen därpå hade han tryckt upp en T-shirt till Garry med texten Jellybean Johnson. Sedan dess var namnet självklart.

Under 80 talet utmanades han dock av en annan Jellybean – Madonnas och Whitney Houstons producent John ”Jellybean” Benitez. John kontaktade Prince, vars bolag Garry då var en del av, och krävde att han skulle sluta kalla sig Jellybean. Prince vägrade, tog Garry i försvar och lär ha slängt luren i örat på John.

– Flera år senare träffade jag John på The Grammys, han bad om ursäkt och vi har skrattat åt saken. Självklart finns det plats för mer än en, skrattar en ödmjuk Jellybean.

Anpassning blev Minneapolis Sound

För att återgå till det inledande resonemanget kring skapande, så är Jellybeans karriär ett bevis på när anpassning blir nyskapande. Genom att ta in den så kallade vita musiken, anpassa sitt uttryck efter den rock- och countrymusik, som till synes låg i kontrast till hans egna husgudar i Ohio Players och James Brown, var han del i att skapa ett helt nytt sound.

Det så kallade Minneapolis Sound, är en blandning mellan rock, new wave och funk. En slags electrofunk med starka melodislingor från just melodiösa popen och countryn om man så vill, tillsammans med funkens mer rytmbaserad och soulens färgande och böjande av toner, om i detta fallet oftast via synthar.

– I vårt band Flyt Tyme hade vi en blås sektion, vi var helt inne på det. Vi såg upp till Tower Of Power, JB´s och alla de klassiska banden med starka blåssektioner. Jag vet att det hade en påverkan på Prince. Hans band var enbart ett fyra- och ibland femmannaband, och under tonåren utan utrymme till blås. Prince, som var tidigt ute med synthar och inte minst pionjär inom de då helt nya Linn-trummaskinerna, programmerade egna blås på sin Oberheim synth. Det var något helt nytt och bryggan över till de ljudbilder som kom till att forma stora delar av 80 talet var inlett.

Den förste svarta artisten på MTV

Anpassning på grund av begränsade resurser, som i fallet ovan, varvades med anpassning till den lokala publiken. Att Prince sex år senare skulle vara den förste svarta artisten som spelade på det då helt vita MTV är ingen slump. Grunden till brett genomslag lades som synes redan under 70-talet då denna unga grupp musiker, av vad som senare alla kom till att bli världsmusiker och ansvariga för över 200 miljoner sålda album, tävlade och sporrade varandra till att förfina sin talang.

Lång lista på artister föddes i kreativ smältdegel

Utöver Prince, fanns i samma generation och umgängeskrets Alexander O´Neal, stjärnproducenterna Jimmy Jam och Terry Lewis, soloartisten Jesse Johnson med flertalet hits under 80-talet, samarbete med självaste Sly Stone och sedermera medlem i Dángelos band och Morris Day, som hade framgångsrik solokarriär, och dessförinnan sångare i The Time och hyllad skådespelare för sin insats i Purple Rain, samt André Cymone….för att nämna några.

Listan på artister som föddes ur den kreativa smältdeg av talang är lång, och en av dem är Jellybean Johnson. Legendarisk trummis i The Time, The Family, Fdeluxe samt producent och låtskrivare till Janet Jackson, Mint Condition, Nona Hendryx, New Edition… och ansvarig för 20 guld- och platinaalbum!

– Jag var livrädd när vi på kort tid gick från att spela på klubbar till arenor. När Prince väl skapade The Time (som bestod av delar från de olika band de växt upp med att spela i), fick vi snabbt hits. Vårt första gig var i Detroit inför 26 000 personer. Det var overkligt!

Overkligt och svettigt arbeta med världsstjärnor

Turnéer, TV-framträdanden och fyra album följde innan bandet upplöstes, och Jellybean anslöt till Jam och Lewis produktionsbolag och hitfabrik Flyte Tyme.

– Det var samma overkliga känsla första gången jag skulle producera, arrangera och skriva åt andra. Det var en sak att göra det i ett band, men att sitta där med världsstjärnor som förväntades sig hits var stundtals svettigt. Mitt första större jobb var med Nona Hendryx, som var stor på den tiden. Jag hade växt upp med att lyssna på henne och Patti Labelle, och nu arbetade jag med henne.

Jellybean fick dock snabbt bästa möjliga start och kvitto på sin talang då hans Why Should I Cry blev en top 5 hit, och Nonas största framgång hittills. Den största bedriften är dock Black Cat med Janet Jackson Nummer 1 på USA´s Billboardlista, Grammyvinnare och en av hennes främsta hits någonsin. Black Cat bär på precis de komponenter som uppväxten skapade förutsättningarna för. En synth popbaserad soulbas med tunga rockriff. Är det Van Halen eller är det Boyz II Men, pop eller punk, vilt eller tillrättalagt, vitt eller svart…? För Jellybean och hans generation av medmusiker är de gränsdragningarna inte relevanta – för detta är Minneapolis!

Första soloalbumet efter 40 år

Efter en 40 år lång karriär som låtskrivare, producent, studiomusiker och turnerar världen över med Prince, fDeluxe, Zapp, The Time…med flera, har Jellybean nu för första gången släppt ett egen album Get Experienced. Liksom hans karriär är albumet ett koncentrat av alla de olika och till synes spretiga delarna, vilka utgjort hans artisteri.

Låtar och gäster bidrar till färgglad palett

Tillsammans berättar de historien om Jellybean. Hans bredd, goda renommé och många samarbeten genom åren syns här genom gästerna Ashley Tamar Davis, Chance Howard, L*A*W, Tony T…med flera. Här finns antydningar till Jimi Hendrix, tidig 90-tals gangster hip-hop, JB´s och Tower Of Power inspirerade She can get it och Put Some Jelly On It, samt den hypnotiska ”What is this Feeling, som för tankarna till en annan gränsöverskridande nydanare – Mike Oldfield.

Alla låtar och gäster bidrar till pusselbygget av en färgglad palett, som nu i positiv mening, kan liknas vid en rejäl påse välsmakande jellybeans!

Skriven 2021-02-12

Albumet finns tillgängligt via www.jellybean-johnson.com

Se hela intervjun nedan

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners